Kap.6: Det ljusnar.

Det är underbart hur lätt här i den astrala världen våra yttre omständigheter förändras, nar var sinnesriktning blir en annan, det verkar som ett trolleri, och dock är det helt naturligt. Hur kunna vi icke redan på jorden se naturen och hela vår omgivning i glad solskensstämning, när vi själva är harmoniska, då däremot samma omgivning kan te sig som en dyster förvisningsort, då vi i misshumör gå och ruva över onda tankar. Här, där vi i viss mening, rent av skapa vår värld omkring oss, här inverkar vår sinnesförfattning mycket kraftigare.

Den kedja, jag haft om foten, var borta, och även den döda kropp, jag varit fastlänkad vid. Mörkret hade skingrats och en behaglig halvdager medgav en ganska vidsträckt utsikt över ett vilt berglandskap, som visserligen var blottat på all växtlighet, men dock företedde mycket pittoreska konturer.

- Nu har du rättighet att lämna denna dystra trakt, sade pater Abilard, vill du följa oss, så skola vi visa dig vägen till en behagligare vistelseort.

Jag var inte sen att fatta den ledande handen och så anträdde vi vår vandring. Vägen var brant och stenig, och jag hade mycket svårt att följa de andra, som med största lätthet svingade sig uppför avsatserna och hoppade över klyftorna. När något språng syntes mig för svårt, räckte mig patern en flik av sin mantel och från den tycktes utgå en magisk kraft, som nästan gav mig vingar.

Snart förändrade sig naturen och vi kommo ut på en bred väg, som i många krökningar gick uppför en brant bergsluttning. En bäck porlade fram mellan stenarna. Jag lutade mig ned och drack med begärlighet det kyliga vattnet. Något så uppfriskande vet jag mig knappast någonsin ha erfarit. Jag blev som en annan människa och med stärkta krafter fortsatte jag min vandring tillsammans med mina nya vänner.

Under vägen berättade Erik, hur han alltsedan den aftonen, då han sjöng sitt kväde för Ingegerd och som belöning fick hennes (hår-) lock, älskat henne med en svärmisk kärlek, som han aldrig vågat yppa, hur han ständigt burit hennes lock vid sitt hjärta och i stillhet gått och hoppats på att denna amulett skulle ha förmågan att en gång draga dem tillsammans. Så kom det bedrövliga tumultet i Uppsala, och nu tänkte han, att de aldrig mera skulle återse varandra. Men ett par år därefter hände det stora under, som han aldrig helt hade upphört att hoppas på. En afton i solnedgången kom en ung riddare åtföljd av sin gamla väpnare ridande till hans gård. Hans häpnad blev stor, när han i den förra igenkände Ingegerd. Hon kom som hon sade för att återkräva sin lock, men i stället gav hon sig själv så helt som endast den kan göra, som älskar. Ur sin gördel tog hon fram det påvliga dokument, som förklarade hennes äktenskap upplöst. Det hade dröjt ett och ett halvt år innan budet kom tillbaka från Rom, men samma dag, hon fått det, hade hon låtit sadla sin passgångare och...

- Nog, nog! avbröt jag, det susar i mina tinningar, jag vill inte höra mera, det känns som om något inom mig ville brista.

Jag kastade mig på marken och grät som ett barn. Erik blev mycket bedrövad över att hans öppenhjärtighet upprivit de gamla såren och vållat mig smärta.

 

Abilard, som gått tyst och åhört Eriks berättelse, satte sig ned bredvid mig och lade sin hand på mitt huvud. Det lindrade och jag blev åter lugn.

- Såren blöda ännu, sade han, men jag vet ett läkemedel, som förbinder och helar.

Jag såg frågande på honom.

- Du får, när du blivit starkare gå ned och uppsöka henne, som du älskar. Hon lever ännu kvar på jorden.

Erik gjorde en svag protest, men Abilard avbröt honom:

-Du skall själv följa med och visa honom vägen.

 

Det var natt på jorden, da vi någon tid därefter tillsammans uppsökte henne, som varit bådas vår hustru. Hon låg och sov i sin kammare.

Erik hade med sig sin luta och sjöng en ballad. Därvid vaknade hon - inte hennes kropp, den låg fortfarande i djup sömn, men hennes själ, och det var underbart, hur denna, d.v.s. hon själv iklädd sin astrala kropp, liksom flöt ut ur den fysiska kroppen. Först då kände jag riktigt igen henne.

 

Den sovande kroppen, som jag för övrigt endast otydligt kunde urskilja, var gammal, men befriad från denna kropp var hon ung och vacker, fagrare än jag någonsin sett henne. Och nu kunde jag tydligt se henne. Hon var insvept i en tunn vit dräkt, som behagfullt följde kroppens former. Hon igenkände genast Erik och smög sig till honom. Mig hade hon ännu inte observerat. Jag var så grå, att jag inte märktes i den mörka vrå av rummet, dit jag dragit mig tillbaka.

Här blev jag nu vittne till ett kärleksmöte mellan dessa båda, i vilkas liv jag så djupt ingripit. Först upprörde det mig så, att jag var färdig att kasta mig emellan dem för att göra slut på den ömma scenen, men till min stora överraskning märkte jag, att jag inte kunde röra mig. Jag var som förlamad och inte heller kunde jag få ett ord över mina läppar.

 

I stället talade en röst inom mig med en myndig stämma, som jag inte kunde nedtysta.

"Vad rätt har du till denna kvinna, som aldrig älskat dig och som du inte heller själv hyst någon varmare känsla för? Du har trott dig älska henne, men i själva verket är det blott dig själv du älskat. Du har ännu icke en aning om, vad kärlek är. Det är din sårade fåfänga, som drivit dig att hämnas, vad du ansett vara en skymf mot din värdighet, och därmed har du på ett brottsligt sätt brutit dig in i deras förhållande och för en tid skilt dem från varandra, men aldrig skall det lyckas dig att slita det band, som förenar dem, lika litet som du förmår aterknyta den sköra länk, som en gång fästade henne vid din person."

Vem var denna stämma inom mig? Var detta vad människorna kallade samvetet? Jag började göra invändningar: hon var dock min lagvigda hustru och hon hade lovat...

Här avbröt stämman: "Hon var oklar över sina egna känslor liksom du över dina; därför får du icke döma henne. Men nu bör du göra klart för dig, att du begått ett brott, som djupt kränkt såväl henne som honom. Böj dina knän och bed henne förlåta!"

Så talade stämman mer och mer inträngande. Jag kastades mellan de mest stridiga känslor, jag satt i den rysligaste ångest alldeles stilla med ansiktet dolt i händerna.

- När jag åter såg upp, fann jag mig till min stora förvåning alldeles ensam. I sängen låg endast Ingegerds kropp, som andades lätt och sov. Jag beslöt att invänta deras återkomst, ty jag förstod ju, att hon före uppvaknandet skulle gå in igen i sin kropp, och jag ville dock se henne ännu en gång. Ja, hade jag bara styrka därtill, så ville jag….

Jag hann knappt tänka tanken till slut, förrän jag såg dem komma svävande tillbaka, de såg så lyckliga ut. Men nu fick Ingegerd se mig. Hon gav till ett anskri av förskräckelse och gömde sig bakom Erik.

- Var inte rädd, hörde jag honom säga. Åke vill oss inte mera något ont. Han ångrar vad han gjort och har fått följa mig hit för att ännu en gång få se dig...

- Och bedja dig förlåta vad jag gjort, ifyllde jag, i det jag böjde knä och sträckte händerna emot henne.

Hon svarade ej, men vinkade vänligt med handen, omfamnade Erik och försvann in i sin sovande kropp.

****

Det gick en lång följd av år. Jag hade hamnat i samma sfär, varifran jag sist gick ned och blivit upptagen i en liten koloni av enkla och vänliga människor, som huvudsakligen sysselsatte sig med jordbruk. Ja, jag kallar dem människor, ehuru de levde på astralplanet. Ni skulle kalla dem andar, men då de var iklädda en för sitt plan lika så verklig kropp, som den fysiska kroppen är det för jordeplanet, kan jag ju ha skäl att kalla dem människor. De var icke synn enigt utvecklade, men idoga och nöjda med sin lott. Den trakt vi bebodde hade en karg natur, som endast lämnade en sparsam gröda för den flit vi nedlade på jordens uppodlande. Men våra behov var heller icke stora.

Det stöter kanske mången av mina läsare, att jag talar om andevärldens, eller låt oss säga astralplanets förhållanden alldeles som om det var på jorden. Men det är fullt berättigat, ty de lägre sfärerna - och det var i en sådan jag vistades - är i mångt och mycket så lika jorden att man, subjektivt sett, knappast kan säga, vari skillnaden består. Den jämförelsevisa grova astrala kropp, man bär i de lägre sfärerna, behöver sin näring och sömn liksom på jorden, om också i mindre grad och livsbetingelserna är därför även här ett arbete, som blir så mycket mera betungande, ju karigare den jordmån är, ur vilken man hämtar sin näring.

Förhållandena på detta plan är dock så oändligt växlande och möjligheterna så många, att man ingalunda med några ord kan avfärda ett så vidlyftigt ämne. Det är heller icke min mening att här söka skildra de underbart mångskiftande förhållanden, varunder livet på astralplanet uppenbarar sig. Till förebyggande av missförstånd och beskyllning för motsägelser, vill jag endast tillägga, att även i de lägsta sfärerna det ingalunda är ett så oavvisligt behov att intaga föda för att underhålla den astrala kroppen, som förhållandet är beträffande den fysiska kroppen på jorden. Den astrala kroppen kan icke som den fysiska dö av svält och den har en snart sagt obegränsad förmåga att anpassa sig efter förhållandena och särskilt att under långa tidsperioder kunna undvara mat och dryck. Detta är i synnerhet förhållandet, då anden i vrångt sinne vägrar att underkasta sig en högre lédning och icke vill ödmjuka sig och erkänna sin skuld. Han lever då i dvallikt tillstånd och behöver ingenting för livets uppehälle, ett förhållande, som har sin rent fysiska motbild i vissa djurslags vintersömn.

När anden sedan erkänner och ångrar sin skuld och börjar ett nytt liv, så att saga pa rätsidan av sig själv, så inträder på det lägre stadiet åter behovet av föda, såsom ett medel till välbefinnande för den astrala kroppen. Och det arbete, som kräves för att skaffa denna föda, är på samma gång den hälsosammaste rekreation för den, som genomgått svåra psykiska lidanden; det är för anden det mest välsignade medel att komma i jämvikt igen efter de slitningar han genomgått.

Jag behöver väl inte tillägga, att detta behov av föda och därmed förknippat arbete blir allt mindre och födan allt lättare ju högre man stiger och ju lättare i följd därav den astrala kroppen blir, tills dessa behov på ett högre stadium alldeles bortfalla.

Nu hade jag min bostad i en mycket låg och jordbunden sfär, men jag hade ej heller, så outvecklad som jag var, kunnat komma till eller trivas i en högre. Jag hade det gott, där jag var, och välsignade det ansträngande arbete jag var under kastad.*( För ett närmare studium av förhållandena på det astrala plane hänvisas till "Landet hinsides av Ænor". Litteraturförlaget.)

På detta sätt förflöt mitt liv under en mycket lång följd av år enformigt och obemärkt utan annan omväxling än att min tid var delad mellan kroppsligt arbete och regelbunden under-visning i en skola, som fanns där i trakten. Det är därför ickc av något intresse att uppehålla sig vid denna period av min tillvaro. Blott en liten tilldragelse från denna tid vill jag om-nämna.

 

 

kap. 7 - VII - Ett gästabud i en högre sfär

Erik träffade jag sällan, han hade sin bostad i en något högre sfär, men Abilard kom ofta och hälsade på mig. Han var den uppriktige och pålitlige vännen, till vilken jag betrodde alla mina funderingar, och hos vilken jag alltid fick ett gott råd och ett säkert stöd.

Vid ett tillfälle berättade han mig, att den röst, jag trodde mig ha förnummit inom mig vid Eriks och mitt besök hos Ingegerd, det var hans. Han hade icke själv varit närvarande, men genom någon underbar anknytning, som han förstått åstadkomma mellan sin och min hjärna, hade han viskat dessa ord till mig, så att jag liksom hört dem i mitt eget huvud -alldeles på samma sätt för övrigt som du, vilken nedskriver dessa rader efter min diktamen, hör dem med ditt inre öra.

Han frågade, om jag inte nu ville ge honom rätt däri, att jag i själva verket icke varit fästad vid Ingegerd med några ommare känslor, utan att det egentligen var min sårade fåfanga, som drivit mig till hämnd. Jag kunde ej annat än giva honom rätt i denna punkt. Jag hade så gott jag kunnat sökt analysera mina känslor för henne och kommit till samma resultat.

- Vill du se hur de nu ha det, sedan även hon fått lämna jordelivet, så har jag utverkat tillstånd för dig att i mitt sållskap besöka dem?

Jag tvekade, om jag skulle antaga detta erbjudande, men nyfikenheten mera an något varmare intresse drev mig att med tacksamhet mottaga anbudet. Denna gång behövde vi inte gå till fots, Abilard hade till sitt förfogande ett "luftskepp", som på otroligt kort tid tillryggalade den långa vägen. (ja - mange av de jordiske ufo-observasjoner er farkoster med opprinnelse på de høyere plan - eks. astral-planeets midlere og høyere verdener slik det her fortelles. R.Ø.anm.)

Vi landade i en nejd, som föreföll mig som ett paradis, jämförd med den stenrika natur, jag kom ifrån. På en skogbeväxt höjd låg en ståtlig gammal riddarborg men utan vallgravar och vindbryggor. Vi var väntade och blev mycket vänligt mottagna av en senechal, som förde oss upp i en gammaldags riddarsal. Här var mycket folk samlat, det var tydligen ett mycket stort gästabud. En harpolekare höll just på att föredraga en ballad, när vi trädde in, varför vi stannade vid dörren tills han slutat. Då kom Erik och Ingegerd, som suttit i högsätet vid andra ändan av salen oss till mötes, de välkomnade oss på det vänligaste och bjöd oss stiga upp och taga plats i deras närhet.

Nu først märkte jag hur grå och ful min dräkt var jämførd med de ljusa och delvis praktfulla dräkter, som bars av de övriga. Värden själv bar en blå mantel med guldstickade bårder och barett i samma färger. Ingegerd hade en med blåa bårder kantad vit dräkt, som föll i rika veck om hennes vackra figur och på hjässan ett diadem av guld.

Vi hälsades välkomna med en bägare vin. Därefter sjöng värden själv till lutan ett kväde om kärleken. Sedan festen på detta sätt fortgått en stund bad Erik, att Abilard till gästernas glädje och uppbyggelse skulle berätta något från sina resor i andra sfärer.

"Det levde en gång i Svea land på jorden, så började han, två bröder, vilka var varandra mycket olika. Den äldre var hård, vild och Stridslysten, den yngre var en drömmare, som helst gick ensam i skog och lärde sig av naturens röster att fånga välljud, Som han omformade i sång och homlåtar, men i ett avseende var de lika, de kunde icke lida varandra, avunden hade gripit dem båda. Den yngre avundades den äldre dennes Större ägodelar, den äldre avundades den yngre hans ljusare lynne, som gjorde honom omtyckt av alla. Mellan dem gick en ljus kvinna och mäklade fred. Så länge hon var i huset gick allt väl, men när hon vek av från deras väg, bröt fiendskapen lös mellan bröderna.

Så beskrev han drag för drag vårt tidigare jordeliv, som jag då inte förstod gällde Erik och mig. Jag satt därför ganska oberörd och hörde på

Det Slutade Så, tillade han, att den yngre blev en mordbrännare och den äldre en mandråpare. De möttes igen i nästa liv som riddare vid samma hov och hon, som velat mäkla fred, var också med, men fick nu den tunga lotten att vålla strid. Hon älskade den ena, men äktade den andra, det var den skuld, hon drog över sig.

Nu började jag förstå, att det var oss tre han talade om, jag satt i den största spänning. Jag hade haft lust att be honom sluta, ty det pinande mig att detta skulle läggas før för en hop främmande människor, men han talade med sådan myndighet och tillika med så mycken ömhet i rösten att jag icke vågade avbryta homom.

Han fortsatte sin skildring och berättade hur hon, driven en oemotståndlig makt, slet sina band och följde sin känsla.

Men sade han, i det sinne, där hatet ännu icke var till fullo släckt, vaknade hämndkänslan och slutet blev även denna gång ett dråp. Sådan var deras sorgliga saga, när jag lärde känna dem. Jag fann den yngre först. Han var av ett vekare lynne och därför lättare att böja, han hade heller icke från sitt senaste liv någon svårare skuld, men den äldre var lamslagen av sitt eget vrånga sinne, och det har kostat honom ett hårt arbet att gå till rätta med sig själv. Och så beskrev han på ett rörande sätt alla de lidanden jag genomgått.

- Men, tillade han - nu är även han räddad och har i dag kommit hit med mig föj att gästa, dem han förfördelat. Så bytes hat i vänskap, när vj tjäna Kärlekens herre, den Vite Krist."

Jag var djupt skakad av paterns ord. Jag var alltså denne

äldre broder, som under tvenne jordeliv rasat i hat mot honom,

vars gäst jag nu var. Dunkla minnen dök upp och tumlade om

i min hjärna. Jag ville skynda ut och gömma mig nogonstädes i ensamheten, men Erik hejdade mig. - mig någonstädes

- Nej broder, sade han, du skall stanna här som vår käre gäst. Abilard har, genom att förtälja vår saga, endast velat på minna dig om ditt föregående för att glädjen över vår försoning nu må bliva så mycket större. Kom och sätt dig vid min sida. Och ni, våra ärade gäster, glädjens med oss att striden nu fått en ända och att vi av uppriktigt hjärta kunna räcka varandra handen. Den svåraste striden har vår vän nog haft med sitt eget jag, därför är hans seger storre an min och därför må han så mycket högre äras.

Det bröt ut ett allmänt bifallssorl bland de församlade gästerna och de kom en efter annan fram och fattade min hand, som de hjärtligt skakade. Flera av dem, såg jag nu, var gamla bekanta från mitt senaste liv på jorden. Ingegerd räckte mig båda sina händer.

-Välkommen käre broder från fordom, sade hon, nu behöver jag aldrig mera gå emellan er för att stifta fred, och jag hoppas, att jag heller aldrig skall väcka strid.

Abilard klappade mig vänligt på axeln.

-Du tycker kanske jag var hård, som påminde dig om allt det mörka förflutna, men det var för att så mycket mera framhäva lyckan i det närvarande. Här i vår värld får ingenting döljas. Vi skola alla se oss själva och även varandra i det förklarande ljus, som det förflutna kastar över det närvarande, då först lära vi oss förstå tillvaron och den gudomliga ledningen av våra öden, då kunna vi så mycket mera glädja oss över de framsteg vi göra och även bättre förstå att uppskatta varandra.

Jag måste giva Abilard rätt. Det som jag till en början nästan fattade som en kränkning, att han inför främmande människor blottade mina skamliga brott, det visade sig ha en alldeles motsatt verkan, ty av alla fick jag sedan röna så mycken vänlighet och sympati, att jag kände mig helt varm om hjärtat. Det blev i själva verket det gladaste gästabud, jag någonsin varit med om. Gamla minnen och nya erfarenheter kollationerades och jag kände mig så lycklig, som jag någonsin kunnat önska mig.

Det var också med saknad jag lämnade detta vackra hem och mina nya vänner och återvände till mitt arbetsfält i min egen sfär, dit både plikt och böjelse kallade mig, ty - det kände jag - i längden skulle jag nog inte komma att trivas i denna för mig alltför ljusa sfär.

 

Kap 8 - VIII - Ett möte och ett besök i köldens häkten (kuldens regioner?)

Ännu en episod från denna tid måste jag berätta. På en längre vandring inom min egen sfär, som jag företog dels som en rekreation, dels för att lära känna en ny trakt, møtte jag en dag en äldre kvinna, som gick något böjd, och stöd sig på en stav. Vid hennes sida gick en yngre kvinna med høgburet huvud och strålande vackra ögon. Den äldre var höljd i en torftig grå dräkt, som trots många lappar visade betänkliga revor, den yngre hade en ljus, nästan vit klädnad, som lät mig förmoda att hon tillhörde en högre sfär.

De stannade och frågade mig om vägen. Då jag lämnat upplysning jag kunde, lyfte jag på hatten och ville fortsätta väg. Men nu såg den gamla upp och borrade ett par skapa ögon i mig.

- Vem är du? frågade hon. Jag tycker jag känner igjen dig.

- Jag är en som farit vilse i hat och hämndlust, svarade jag.

- Ja, det ha vi ju alla, som gå och traska här i trakten, men låt oss sätta oss här vid vägkanten och tala litet med varandra. Hon drog mig upp på en liten backsluttning vid sidan av vägen, där vi satte oss alla tre. Det låg i hennes sätt något av myndighet, som jag underkastade mig utan att fråga - varfør?

- Säg mig, fortsatte hon, var icke du en av kung Waldmars män?

-Jo, men varför frågar du det?

-Då är moderns öga skarpare än sonens. Jag tyckte väl jag kände igen dig, men så har jag också tvenne gånger burit dig under mitt hjärta.

-Mor, är det verkligen du mor?

-Ja, och här är din syster Thora från den tid jag var den stränga och fruktade mor Sigyn. Känner du inte igen henne?

-Vi räckte litet tveksamma varandra handen.

-Jag vill säga dig min son, att jag haft det mycket tungt och svårt i denna underliga värld och skulle väl haft de värre, om ej Thora kommit och hjälpt mig. Nu har det lättat något, men ännu är det så mycket som tynger. Jag har rönt så mycken otack både på jorden och här, icke minst av mina egna barn. Vad ha ni frågat efter er gamla mor, för allt vad jag stretat och arbetat för er? Ja, jag talar nu inte om Thora, hon är god, hon har sökt upp mig. Men du och din bror, ha ni någonsin ägnat mig en tanke? Ha ni frågat vad det blev av mig? Aldrig. Jag vet det, ty jag skulle ha känt, om ni gjort det - jag som trots allt dock gått och längtat efter er. Det är det som gjutit bitterhet i min själ, det är det som gjort, att jag aldrig kommit ut ifrån det här fördömda landet, att jag går här som en osäll ande, som aldrig kan få frid. Jag går här och vankar och söker efter mina söner, för att se om de ännu ha ett minne av sin mor. 0 Gud, vad jag är olycklig!

Hon satt och vaggade med kroppen och stora tårar rullade utför de skrumpna kinderna. Jag kände mig helt skamsen. Mor hade rätt. Jag hade knappast ägnat henne en tanke under de sekél, som här i andevärlden hade rullat förbi, och dock hade hon burit mig in i tvenne jordeliv och där lett mina stapplande barnasteg. Var denna otacksamhet skulden till hennes lidanden, då hade jag mycket att ångra. Jag visste inte rätt vad jag skulle säga, men Thora kom mig till hjälp.

- Men nu har du ju funnit honom, som du än kallar Grane, än Åke, honom som jag tror att du älskar mest, därför att han två gånger varit din son.

- Mor, utropade jag, du skall veta, att jag varit djupt nere i mörkret, att jag frossat i hat, att jag sölat mig i blod. 0, jag har inte varit värd att möta dig och jag har inte heller gjort något för att söka upp dig. Men nu vill jag gottgöra vad jag försummat, nu yill jag följa och tjäna dig.

Hon gav mig en genomträngande blick.

- Jag tror att du verkligen menar ärligt Grane, men nu vill jag sätta dig på prov. Det är något jag måste göra, men jag mäktar det inte ensam. Thora är villig, men har inga krafter, men du var alltid lika stark, som du var hård. Har du kvar något av din styrka, fast din hårdhet tycks ha smält, så är du mannen att hjälpa mig.

- Jag vill göra allt vad jag förmår, försäkrade jag.

- Nåväl, minns du din far, gamle Ulf? Nej du var ju bara barn, när han dog. Jag har sett honom sitta bunden någon stans nere under oss i en iskall värld, där det än mörkare än här. Han var liksom du och många av Ulfasläkten en hård och vildsint man, som, när han gick bort, hade mycket på sitt samvete, och han har aldrig velat böja sig. Nu sitter han där sedan flera hundra år, ty han har aldrig sedan varit på jorden. Vi ha varit där nere Thora och jag för att försöka hjälpa nom, men han känner inte igen oss och bryr sig inte om vad vi säga, jag vet inte ens om han hört oss. Det är som om han både döv och blind. Och inte ha vi krafter att slita de fjättrar som han är bunden med. Men du skall göra det, om det är som du säger, att du vill tjäna mig.

- Gärna mor vill jag försöka, men är hans bojor av samma slag som mina egna, när jag satt bunden där nere i mörkret, så kan nog ingen annan än han själv lösa dem. Men ni måste følja med och visa mig vägen.

- Jag skall följa dig, men Thora slipper. Hon for så illa på vår senaste färd dit ned. Du skall veta, att där är förfärligt kallt - bara is och is överallt. Jag tycker själv det är ruskigt, men jag måste ju, jag får inte fred för den rösten inom mig, som ropar: gå!

Thora gjorde invändningar, men det blev som mor bestämt och så begav vi oss av. Under vägen berättade jag om mitt senaste jordeliv och att jag nu fått klart för mig, att denne som jag dräpte var min forne broder Ulf.

- Jag vet det, sade hon, Thora har skaffat mig några samma underrättelser om honom, men var finns han nu?

Jag omtalade mitt besök hos honom och om det vackra gästabud, han anordnat för min skull.

- Jaså, han har det så gott - men sin gamla mor har han inte haft tid att tänka på, tillade hon med ett bittert leende.

Stackars far! han var i en ytterst svår belägenhet. Han satt på ett isblock, vid vilket han var bunden med ett starkt tåg. omkring honom var uppstaplade stora ismassor, vilka bildade liksom ruiner av en väldig borg. Där satt han ensam och stirrade med slö blick omkring sig. Nu har jag lärt mig förstå, at det var hans eget hårda och kalla sinne, som dragit honom till denna trakt, och hans egen fantasi, som till en viss grad hade skapat denna omgivning, vilken nog också hade en objektiv verklighet, eftersom vi kunde förnimma den, men då tyckte jag, att det var ett onaturligt hårt straff, som drabbat far.

Det var något storslaget över honom där han satt, gammal och grå med böjt huvud och ett yvigt skägg som räckte långt ned på bröstet. Han tycktes inte observera oss, men när jag gick fram och ropade i örat på honom, Ulf! så spratt han till.

-Vad vill du? sade han i vredgad ton. Stör inte mina drömmar.

-Det är din hustru Sigyn och din son Grane, som kommit för att hälsa på dig.

-Låt mig vara i fred. Jag har det gott som jag har det.

-Fryser du inte?

bildet der Grane(Åke) og hans gamle mor går ned til et lavere astralplan der hans gamle far satt fast i gammelt uforløst hat, inntil han ble hjulpet av sine fortidige familievenner

 

-Fryser?... det var en underlig fråga. Visst fryser jag, men det skall så vara, det hör till den borg jag byggt mig. Här får ej finnas pjunk och klemighet.

-Men du sitter ju bunden, vill du inte bli fri?

Det fanns en tid, då jag slet i mina band och ropade efter frihet, men nu har jag lärt mig, att det måste så vara. Nu vill jag bara vara i fred.

-Jag vill försöka att hjälpa dig, sade jag och tog ett stadigt tag i hans fjättrar, men de gav inte vika. Jag förmådde ingenting.

-Låt bli det där, sade han i vresig ton, du lär inte orka något, där jag själv stått maktlös.

-Nej du har rätt, svarade jag, det är nog ingen annan än du själv som kan lösa dina band, men det kan du, bara du riktigt vill.

-Och om jag inte själv vill...

-Du måste vilja, ty här kan du icke bli sittande till eviga tider.

Mor tog honom i hand.

-Ulf, sade hon, det väntar dig både värme och frihet, bara du själv vill komma härifrån.

-Det lär inte du kunna ge mig, du som egentligen är skuld till att jag sitter här. Minns du.

-Tyst, ropade mor och lade handen över hans mun, låt oss

inte tala om den saken. Vi måste nu försöka få dig härifrån.

- Ha ni nu en gång väckt mig, så vill jag också tala. Jag vill att han, sonen min, skall få veta hurudan mor han hade.

- Tyst! jag ber dig, sade hon med bevekande stämma. Men Ulf lät icke hejda sig.

- Hör då, sonen min. När mor Sigyn var ung och fager - ty hon var fager en gång, så underligt det kan låta - blev hon lockad bort till en mäktig hövding, som gav henne kostbara smycken och sände henne skändad tillbaka till hennes faders gård. Det barn hon födde, lade hon i lönn och lät det ömkligt omkomma.

- Tyst! avbröt mor. Jag besvär dig! Men Ulf fortfor:

- Jag visste ingenting om detta, när jag äktade Sigyn, men senare i en stund av förtvivlan, kom det fram av hennes egen mun. Sinnesruset hade avlat bitterhet. Hon gick och bar på ett outsläckligt begär att hämnas på sin förförare, och nu ville hon att jag skulle...

- Tyst, för Guds barmhärtighets skull!

... att jag skulle bringa honom om livet. Det var hon, som dröp hatets gift i mitt blod, och hård som jag av naturen var, föll det i god jord. I många år gick jag och ruvade på hämnd och allt som åren gick hårdnade mitt sinne. Alltjämt eggade mig Sigyn, och slutligen, då tillfället var gynnsamt, slog jag till. Ingen anade, att det var jag. Det blev sorg i mångas sinnen, men Sigyn och jag skrattade... Hu, vad jag fryser!

Han skalv i hela kroppen och kröp ihop som av smärta. Sigyn låg alldeles tillintetgjord vid hans fötter.

Då hördes fotsteg. Jag vände mig om och såg en ljus gestalt, till utseende och dräkt lik en gammal nordisk hövding. Jag tyckte mig känna igen dragen, men visste ej, var jag sett dem. Han log så vänligt mot mig och nickade, då såg jag att det var pater Abilard. Men varför hade han tagit på sig denna förklädnad?

Ulf lyfte huvudet och uppgav ett skri av fasa.

- Det är han... det är han! Gå, gå, jag vill inte se dig, du bleka skugga.

Även Sigyn hade rest sig, och ropade i förfäran:

- Vik hädan du satans bländverk! Det kan inte vara han. Vem är du, som lånat hans hamn för att skrämma oss?

Abilard böjde sig ned och tog Sigyns hand.

- Jag är en som söker tillgift för ett brott jag en gång i ungdomlig yra begick mot dig. Under sekler av delvis mycket pinsamma minnen har jag längtat efter denna stund, då jag kunde få kasta mig för dina fötter och bedja om tillgift för den kränkning jag tillfogade dig. Men alltjämt har jag hållits tillbaka, icke av någon falsk blygsel utan av din egen höga ledare, som du icke känner, men som vakar över dina steg. Han har alltid sagt:

"bida till den stunden kommer, då jag kallar dig". Nu har han kallat, nu är jag här och tigger om din förlåtelse.

Han böjde knä och sträckte armarna mot henne. Hon var djupt gripen, kunde ej få fram ett ord, hon bara såg på honom med stora undrande ögon. Sedan följde en hjärtgripande scen, då Sigyn i djupaste förkrosselse gav uttryck åt alla de vekare känslor, hon hållit innestängda under århundranden. Nu brast de band, vari hon insnört sitt väsen, nu fick hjärtats isbundna källsprång kvälla fritt, och med en ödmjukhet och en ömhet, som man skulle trott oförenliga med hennes väsen, gav hon sig helt i bekännelse av sin ånger över allt ont hon i sin hårdhet bedrivit.

Detta grep till sist även gamle Ulf. Då Sigyn lutade huvudet i hans knä och bad honom förlåta allt vad hon felat, då veknade även hans stela drag. Han strök henne sakta över håret medan stora tårar rullade utför hans kinder ned i skägget. Till sist sträckte han handen mot Abilard.

- Frände, sade han, är du inte vred på mig?

- Ingalunda. Jag har bara längtat att få komma dig till hjälp. Nu menar jag att du suttit här länge nog och är redo att följa oss.

- Ack vore det så väl! Men här är jag bunden och kommer väl aldrig härifrån förrän Ragnarök spränger mina fjättrar. Men blir jag en gång fri, så vill jag ärligen giva dig mansbot och tjäna dig som en slav.

- Du är fri. Ser du ej att dina fjättrar fallit av dig. Känner du ej att isen både utom och inom dig börjat smälta. Tag min hand så vandra vi tillsammans från détta köldens häkte. Prisad vare Gud, som låtit mig få uppleva denna stund.

Tiden var nu kommen, att jag på nytt skulle gå in i materien. Jag hade själv börjat längta därefter, ehuru jag väl förstod, att det nya liv, jag gick till motes, maste medföra svåra provningar, men jag förstod å andra sidan att jag med redan inhöstade erfarenheter icke kunde stiga högre i andens värld. Jag måste samla mera material för att kunna bygga vidare på den utveckling, jag kände mig vara stadd uti. Abilard bekräftade denna uppfattning och uppmuntrade mig till det viktiga steg jag gick att taga.

Sigyn, som nu var en alltigenom god och kärleksfull varelse och som omfattade mig med den största ömhet, önskade att jag skulle vänta ännu någon tid, så ville hon gå förut, för att om möjligt ännu en gång som moder få bära mig in i jordelivet. Men jag kände, att jag inte kunde vänta. Den dvala, som föregår återinträdet i materiens värld, hade redan börjat gripa mig. Jag tog farväl av mina vänner och gick så beslutsamt, men icke utan en hemlig bävan in i det nya liv, som väntade mig.

Under vilka omständigheter och var jag skulle födas hade jag ingen aning om.

 

 

Neste liv - igjen i Sverige i 1685

Født i de Värmlandske skoger i fattige kår med en hard barndom uten særlige erfaringer, før han blir utskrevet som soldat under Carl den tolvte som 19åring. Hen blir sendt i krig mot polen og denne kom han "helskinnet" gjennom - og blir så sent til Russland i en strid med Tsar Peter. Ungdommsdrømmen var gått i oppfyllelse - å få krige og sloss!! De led slik det ikke kan gjenfortelles skriver han, inntil slaget ved Poltava, hvor han falt. (Slik er det altså - inntil sjelen eller overjeget har fått nok mørke/lidelseserfaringer gjennom kropper i den grovfysiske verden, så lenges den mot krig, kamp, heltestatus, ære og berømmelse).

Han var omtåket med striden fortsatte - altså i den tankeskapte forestillingsverden som man først kommer til som "død". Her trekkes jo de særlige tankene med som skaper den første illusjonsverden, som man dog kan "fanges i" under lang tid om man ikke ber om hjelp eller forstår sin situasjon.

Men ganske snart blir han her på "slagmarken" oppsøkt av to menn i hvite klær med en båre, hvorpå han legges, før han sovnet. (Ja - man kan også sovne i den neste verden - mens dagsbevisstheten er i enda høyere legemer eller plan - men man husker normalt kun fra ett plan samtidig). Da han våknet var han på et slags sykehus, der han ble oppsøkt av sin tidligere søster og mor fra det tidligere livet som Grane. Han kjente dem etterhvert igjen - tydeligvis er sløret fra flere av de forutgående liv her i større grad fjernet. Men utseendet hos hennes mor var nå som i hennes unge dager - på de midlere og høyere astrale plan foregår det ingen legemlig aldring, her opprettholdes et vakkert og ungt ytre - næret av planets givende, altgjennomtrengende livskraft. De sa de hadde fulgt ham fra andre siden under hans siste korte soldatliv.

Her forteller hun litt om sin forandring fra side 62:

 

-Du tycker väl, att jag förändrat mig till min fördel - eller hur?

-Ja, vem skulle kunnat tro, att du, gamla mor, kunde bli så ung igen. Förklara mig, hur det gått till.

-Som du minns, var det en gripande stund, då vi lyckades frigöra gamle Ulf ur det ishäkte, där han så länge suttit fången. Då löstes också min ande - ur den beklämning, jag själv genom min halstarriga förtegenhet ådragit mig, och mitt sinne ljusnade mer och mer i samma mån som jag öppnade det för högre inflytanden. Slutligen - det var kort efter sedan du gått ned på jorden igen - kom det bud, att jag skulle få flytta till en högre sfär, den som Tora redan tillhörde och där vi nu befinna oss.

Men därvid undergick jag en förändring, som var mycket underbar. Jag blev mycket matt och somnade in där nere och vaknade här uppe i en ny föryngrad gestalt. Det är något i en sådan process, som liknar den jordiska döden, ehuru skillnaden i täthet mellan den kropp vi lägga av och den vi erhålla icke är så stor. Det är som om den yttre litet grövre formen smälte bort, och den inre tunnare trädde fram - ja, jag kan inte förklara det där för dig. Du får väl själv någon gång erfara det.

-Du må tro, sade Thora, att det var en glädje, när jag fick taga Sigyn med mig hit upp, där mitt lilla hem stod och väntade henne. Och att vi nu också ha dig hos oss, gör vår glädje så mycket större. Jag har också hälsningar till dig: först från gamle Ulf, som vi ännu kallar honom - han är nu en flitig arbetare i den sfär, vi senast lämnat - och vidare från Erik och Ingegerd, som bett oss vara välkomna till deras borg så snart som möjligt. Vi bo nu, som du kan förstå, i samma sfär.

Då vi några dagar senare sutto tillsammans i förtroligt samtal, kom vår gamle vän Abilard på besök. Han tog mig i famn och lyckönskade mig till ett väl fullbordat jordeliv.

-Du har inte varit borta mer än 24 år, sade han, men du har använt tiden väl. Det har varit en hård skola, men tänk vad den gjort dig gott.

-Det förstår jag inte, sade jag. Nr jag nu ser tillbaka på mitt liv, har det ju bara varit strider och vedermödor. Vad har jag väl vunnit på det?

 

-Du har vunnit, vad du icke på annat sätt kunnat vinna - du har tämt den gamla Ulfnaturen inom dig. Det fanns ännu i ditt väsen en brådd av vildhet, som inga häruppe fattad føresatser, ehuru ärligt de än varit menade, ensamt varit i stand att utplåna. Det måste ske på det plan, där denna vildhet haft sin tummelplats och där den kunde få rasa ut. Därför blev du sänd i kriget, som gav dig tillfälle att frossa i vild råhet. Men du motstod frestelsen. Du gjorde din plikt som en tapper soldat, men du gladde dig aldrig åt själva striden, den blev dig till vämjelse. Därmed var målet vunnet, och du fick gå hem igjen. Så underligt det kan låta, blev kriget för dig ett reningsmedel.

Det var så även i ett annat avseende. De lidanden och umbäranden, det förde med sig, och som du bar med tålig undergivenhet, hava utplånat många av de fläckar, du genom tidigare våldsdåd besudlat dig med. Hur fördömligt kriget än är i sig självt, måste det dock liksom allt ont i världen i sina konsekvenser tjäna det goda. Det är ett gissel, som människorna i sin ondska bundit åt sig själva, men som de också behöva før sin egen tuktan. När de inte längre behöva det, bortfaller det av sig självt.

-Det är dock en sak, jag inte förstår. Den hårda skola, jag fick genomgå här i sfärerna före mitt senaste jordeliv, hade tämt min vildhet, så att jag själv åtminstone trodde mig ganska färdig i det avseendet; varför skulle då samma läxa behöva repeteras på det fysiska planet?

-Därför att det är där, med bindel för ögonen och i glømska av allt förflutet - man skall avlägga provet. Man lär sig en läxa här uppe, men måste gå ned till jorden för att "läs den". Består man provet, så har den goda lärdomen slagit rot i karaktären. Stapplar man - och tyvärr är det ofta fallet - så får man bakläxa och nödgas komma igen till nya lidanden och nya prov. Därför ser man icke sällan, hur liv efter liv för samma individ gestaltar sig så lika, att man har svårt att skönja något det ringaste framsteg. Utvecklingen går stundom oändligt långsamt, men Han, som väntar på oss, har inte bråttom, Hans tålemod är oändligt, liksom Hans kärlek är utan gräns.

Sedan jag antecknat mina minnen från min senaste jordevandring och jämfört dem med äldre anteckningar från tidigare liv och därav dragit den nedslående slutsatsen, att Abilard hade rätt i avseende på utvecklingens långsamhet, fick jag nu börja en mera ordnad verksamhet. Den var delad mellan regelbundna studier i min egen sfär och biträdande hjälp i en lägre. Jag var därvid ofta i tillfälle att träffa gamle Ulf, och mellan oss uppstod ett starkt vänskapsband. Under hela tiden bodde jag emellertid hos Sigyn och Thora, där jag hade det angenämaste hem, jag kunde önska mig.

Så gick väl mer än ett halvt århundrade efter jordisk tid-räkning.

 

 

Kap. 11 - XI - Äntligen möttes vi

En dag föreslog Abilard,att jag skulle avbryta min något enformiga verksamhet och unna mig någon rekreation genom at företaga en längre resa i vår sfär. Jag borde, tyckte han, se mig litet om i den värld jag tillhörde; kanske kunde jag bli i tillfälla att göra nya intressanta bekantskaper, eller uppliva gamla sådana. Han erbjöd sig att följa med och så begav vi oss av.

Man färdas i vår värld vida lättare an på jorden. Här finns bekväma samfärdsmedel, både elektriska fordon och styrbar luftskepp, men man kan också bara genom en koncentrera viljeakt direkt förflytta sig nästan med tankens hastighet från en ort till en annan; detta kostar en viss ansträngning, men leder snabbast till målet. Man kan naturligtvis också vandra på sin fot och det innebär ingalunda samma ansträngning som en vandring på jorden, då gången här är mycket lättare och snabbare än när man bär på den fysiska kroppen. Vi valde sistnämnd färdesätt, emedan vi då hade bättre tillfälle att se oss om.

Det skulle vara en alltför svår uppgift att söka skildra allt det underbara och intresseväckande, jag under denna färd fick uppleva. Jag vill endast dröja vid en episod, som för mig blev av stor framtida betydelse.

Vi hade besökt en mindre stad, som låg på en bergsluttning med utsikt över en vacker dalgång, i vars botten en strid fjällbäck brusade fram, och stod just i begrepp att lämna den, då vi vid stadsporten mötte en ung kvinna, som stannade och betraktade oss som om hon hade känt igen oss. Hon var liten oc späd till växten, men hade något viljestarkt i sitt utseende. Ögonen var milda med ett skimmer av svårmod i blicken. Det var något i denna blick, som jag inte kunde komma förbi.

-Varför går I ut ur denna stad, utan att ha varit inne mitt hus? frågade hon. Det är väl ändock mig I söken.

-Jag känner dig icke, sade jag förvånad.

Men jag känner dig, sade hon med en övertygelse, som syntes orygglig. Du är riddaren Åke Algotson - inte sant?

Jag bekräftade att jag en gång burit det namnet.

-Så följ mig då, goda herrar, vi ha kanske ett och annat att språka om tillsammans.

Hon tog mig vid handen och ledde mig in i sin lilla villa, som låg alldeles invid stadsporten. Abilard följde tyst efter. Vi kom in i ett enkelt och trevligt rum, som bar vittne om ordntng och flit. Hon bad oss sitta ned i var sin länstol, själv blev hon stående.

-Det var en tid, sade hon vänd till mig, då den unge ståtlige riddaren inte försmådde en fattig vallpiga, som han träffade i skogen. Mins du lilla Gudrun, som du tog i din famn? Först var hon skygg, (sky) men sedan gav hon sig så helt åt sin vackra riddare, att han aldrig gått ur hennes håg. Minns du det?

-Gudrun? sade jag spörjande, i det jag reste mig från stolen. Jag blev både häpen och förlägen. Minnen dök upp, som jag för länge sedan trott var utplånade. Den fagra Gudruns bild stod med ens så levande för mig, att jag inte kunde undgå att se, att det var hon, som nu stod framför mig.

-Ja, du har glömt mig, ser jag, fortsatte hon med ett vemodigt tonfall, men jag har aldrig glömt dig. Mångt och mycket har jag sedan dess upplevat, men bilden av min unge riddare har så bränt sig fast i min hågkomst, att jag skulle ha känt igen dig var och när jag än mött dig, skulle det också ha dröjt tusen år. Och att jag en gång skulle möta dig, det visste jag, den vissheten har brunnit som en liten tindrande stjärna i mitt väsens innersta, den har kommit mig att glömma så många vedermödor, som jag mött på min väg, den har lärt mig att tro och hoppas. Och nu har det undret skett, att jag möter dig här utanför min egen dörr.

-Gudrun! Jag bär på en stor skuld till dig, hur skall jag någonsin kunna gälda den?

-Därom skall vi icke tala, sade hon vänligt och sköt mig tillbaka ned i stolen, men unna mig blott, den lilla stund jag får behålla dig, att få sitta vid dina fötter och hålla din hand.

Hon satte sig på en pall bredvid mig och lutade huvudet mot mitt knä.

-Du lilla Gudrun, sade jag och strök hennes hår, har du lidit mycket för min skull?

-Älska är att lida, och jag har älskat dig och ingen annan under alla de sekel, som förrunnit i vantan pa att du skulle komma.

-Vill du berätta något om dig själv från den tiden, då vi möttes där i skogen?

-Vad skall jag säga annat än att du tog mitt hjärta, utan att jag fick ditt i gengåva. Vad kunde jag göra annat än gråta, när du gick ifrån mig och äktade den fagra tärnan vid kung Waldemars hov. Jag dolde mig med min skam, jag födde mitt barn i sorg, men jag älskade det, därför att det också var ditt. Jag blev förskjuten (vist bort) av min far, därför att jag inte kunde förmå mig att säga ditt namn. Utstött och föraktad gick jag med mitt barn på armen från dörr till dörr och bettlade tills slutligen en gammal man av de geistlige tog vård om oss och utverkade att jag fick tjänst hos en rik och förnäm herre, som ägde ett gods nära Linköping. Där fick jag stanna och sköta hans svin. Ja, Gud signe den patern, som hjälpte oss då! Jag såg honom aldrig sedan.

Abilard hade stigit upp och betraktat Gudrun med en forskande blick.

-Minns du vad den patern hette? frågade Abilard.

-Ja, det är det enda jag minns av honom. Hans drag ha förbleknat, men jag måste ju minnas hans namn, för att kunna innesluta honom i mina böner. Han hette Abilard.

-Så har jag då funnit dig, min dotter, som jag så mycket sökte efter, sade Abilard och sträckte armarna emot henne. Jag anade att det möjligen kunde vara du, nu har jag visshet. Känner du igen mig?

Gudrun hade rest sig och stod med ett uttryck av den yttersta förvåning i sitt ansikte.

-Du... är du Abilard? Nå så Gud välsigna dig! utropade hon och slog armarna om hans hals.

-Du får inte undra på, att jag inte genast kände igen dig, tillade hon, ty när jag fann min riddare, tog han mig så helt. Jag såg knappast att du var med.

Sedan språkade vi länge tillsammans. Gudrun berättade att hon varit nere på jorden en gång och då varit nunna i Vadstena kloster, men inte funnit den frid som hon längtade efter.

På min fråga vad hon nu hade för sig, och om hon trivdes i den trakt, där hon bodde, svarade hon:

-Jag lever ett mycket ensamt liv, men här finns ett hospital, där man tar vård om dem, som ha svårt att finna sig till rätta sedan de lämnat jordelivet. Där är jag en hjälpande syster, ty jag har god hand med sjuka, det lärde jag i klostret.

-Vet du något om den, som då var vårt barn?

-Han är för närvarande på jorden. Där följer jag honom så mycket min tid tillåter; det är mitt käraste värv. Jag har bara glädje av honom.

Abilard reste sig och gjorde min av att gå.

-Ska ni redan lämna mig, sade Gudrun och sträckte bedjande händerna mot oss.

-Jag tänker vi ta henne med på vår färd, om hon har lust, sade Abilard och jag instämde av hela mitt hjärta.

Jag trodde hon skulle bli tokig, hon skrek och snurrade runt och blev alldeles vild av glädje. Sedan föll hon mig om halsen och grät medan ögonen strålade.

-Aldrig, aldrig trodde jag, att jag skulle få följa dig, och aldrig trodde jag, att jag skulle få återse Abilard, och nu får jag följa er båda. Lovad var Gud!

Vår vandring gick därifrån till en enslig trakt högt uppe bland bergen. Det var en obygd, där vägen slingrade sig fram utmed branta stup, över djupa klyftor och strida bergbäckar. Vegetationen var i början rik, men avtog i mån, som vi steg högre. Snart var vi uppe på en högslätt av vidunderlig skönhet med en krans av snötäckta alptoppar runt om horisonten. Men inte ett träd, knappast en buske; det enda som växte var ett fint dunlikt gräs och stora praktfulla alpblommor. Där var så stilla, ej ens en fågels kvitter avbröt tystnaden. Luften var så ljum och så lätt att andas. Gudrun var munter och glad; hon sjöng sa att det ekade mot berghällarna.

-Vart ämnar du föra oss? frågade jag Abilard. Här ar ju sa ödsligt, till och med djurvärlden tycks ha dragit sig ifrån denna trakt.

-Inte långt härifrån bor en gammal lärd eremit som jag känner sedan långt tillbaka i tiden. Jag ville gärna göra honom

ett besök. Kanske skola vi inte ångra det.

Då vi gått ännu ett stycke, såg vi en underlig, något fantastisk byggnad sticka fram bakom ett klipputsprång. En gammal man med vitt hår och skägg trädde ut emot oss.

-Välkomna varen I, sade han. Jag kände att ni skulle komma och jag är glad att få taga emot er. Min hydda är inte sto men den rymmer för er alla tre den bekvämlighet ni behöv och den gästfrihet ni längta efter.

-Guds fred gamle Atle! sade Abilard. Du känner säkert min reskamrater, jag behöver ej nämna deras namn?

-De äro mig väl bekanta. Jag har följt dem i hundraden av år och jag visste, att de en dag skulle söka upp mig. Gott at jag nu får se dem tillsammans och att det är du, gamle vän som fört dem till mig; för detta vare du trefält välkommen.

-Honom hade jag alltid tänkt att leda till dig, men icke ancde jag, när vi anträdde vår färd, att jag även skulle ha lycka att möta henne och få vara den som förde henne hit.. Ödets(skjebnens-) vägar är underbara.

Gudrun och jag såg förvånade än på den gamle och än på varandra.

-Varför lever du här så ensam, långt ifrån andra människoi frågade jag.

-Känner du inte hur ren luften är, förnimmer du inte de högtidliga stillhet, som här råder; kan du inte förstå, hur väl denna plats ägnar sig för de studier jag bedriver?

-Vilka studier? vågade jag framkasta.

-Kom och se, sade han och förde oss in i ett stort rum, som såg ut som ett vetenskapligt laboratorium. På alla bord och hyllor stod instrument av många olika slag: kikare, sextante vågar, deglar och retorter, även som preparater i en oändlig mångfald.

Gudrun gick omkring och såg på alla dessa för henne så underliga ting, lyfte på dem och satte dem varsamt ned igen.

-Du förstår mera än andra, det ser jag, sade hon, men vad är det egentligen du studerar?

-Naturen, ingenting annat än naturen, sade den gamle, och hans ögon lyste av glädje, medan hans mun drog sig till ett vackert småleende. - Men, tillade han, naturen är oändlig i det stora som i det lilla, och icke evigheten förslår för den, som vill intränga i alla dess hemligheter.

-Är då naturen så lockande, att du vill offra sekler på att studera den? frågade Gudrun.

-Ej blott naturen, sådan den ter sig för våra sinnen, men det som ligger bakom.

-Vad ligger bakom?

-Den store Anden, han som aldrig börjat och som aldrig slutat, han som är och aldrig förvandlas, han som bär allting utan att tröttna, han som med sin milda andedräkt värmer varje litet livsfrö, så att det slår ut i blom och varje bävande människohjärta, så att det oppnar sig och skälver av fröjd.

-Har du sett denne Ande?

-Ingen har sett honom, eller kan någonsin se honom, ej ens de höga keruber, som är hans sändebud, men genom att komma på spåren de lagar, han skrivit för sin natur, går jag liksom i hans spår och tänker hans tankar efter honom och för varje nytt litet led jag lägger till kedjan av gamla sanningar, ropar mitt hjärta av glädje. Ära vara Gud!

Det kom ett förklarat sken över den gamles anlete, och han upplyfte sina händer, som om han tackat någon.

Sedan förde han oss in i sin studerkammare, som på alla väggar hade hyllor med böcker och folianter. På skrivbordet låg högar av papper och gamla pergamentsrullar. På ena långväggen stod en bred bänk, övertäckt av ett hyende och några mjuka kuddar. Här bjöd han oss taga plats, medan han själv gick omkring och småpysslade med något. Först tog han fram ett gammalt krus och sedan kom han med tre kristallbägare.

-Detta har jag endast för kära gäster, sade han i det han slog i ett guldglänsande vin. Själv förtär jag ingenting.

-Du har säkert ofta gäster, sade Abilard.

-Ja, de komma både ovanifrån och nedanefter både för att hjälpa mig i mina studier och för att själva bli hjulpna. Upp-friska er nu med mitt vin, det rusar icke. Och var så välkomna I mina käraste gäster, som jag under sekler gått och väntat på.

-Ja, du nämnde, att du följt oss under århundraden och att du känt, att vi skulle komma, sade jag, vill du förklara var-för du väntat oss?

- Det vill jag gärna, sade han och tog plats i en gammel skinnklädd länstol mitt emot oss. Minns du en tid, då du var min herre. Du var den ståtlige riddaren Åke Algotsson vid kung Waldemars hov och jag var den fattige skogshuggaren Atle vid din gård?

- Var det du, som hjälpte mig att finna spåret av henne som förlupit mig?

- Så var det. Jag levde då som nu litet avsides från andra människor, djupt inne i skogsdunklet. Drömmar och aningar fyllde mitt väsen. Redan under tidigare skiften av min tillvaro hade jag studerat naturens hemligheter och uppodlat vissa ockulta krafter som gjorde, att jag hörde och såg mera än andra människor, blott det icke rörde mig själv för nära, ty då var jag både blind och döv. Jag var gift och hade en enda dotter. Hon växte upp som en vacker stjärnblomma i skogen, hon var min glädje och stolthet. Sedan hennes mor gått bort, var det hon som skötte om vårt lilla hem och vaktade våra getter.

Men en dag kom hon hem skändad och ville inte bekänna vem den mannen var, som fläckat hennes ära. Jag försökte med hemliga krafter komma honom på spåren, men alltid förgäves, och väl var det, ty om jag lyckats, hade jag kanske varit fläckad av hans blod. Då hon envisades att icke vilja namngiva sin förförare, blev jag hård och stötte henne ifrån mig. Det var cn handling, som jag sedan bittert ångrat. Hur har jag icke sedan sökt henne både på jorden och i sfärerna, tills äntligen hennes mor gav mig ledtråden till henne. Jag kunde sedan obemärkt följa henne på alla hennes vägar, men vågade icke giva mig tillkänna av fruktan, att hon skulle rygga tillbaka för den onaturlige far, som utstött henne. Detta har varit mitt lidande genom sekler.

Sedan mitt sinne lagt sig till ro, har jag inte haft svårt att finna den man, som vållade vår olycka, och även honom har jag följt, icke med hämndetankar utan med längtan att en gång få se dem båda lyckliga vid varandras sida, ty i djupet av deres väsen har jag läst den hemlighet, på vilken livets lycka beror. Av den upphöjda mästare, som leder mina studier, har jag fått det rådet att tåligt vänta, tills de båda skulle söka upp mig.

Det har förefallit mig som en tröstlös och ändlös väntan, och mången gång har mitt hopp sviktat, men nu - äntligen! - har jag er båda hos mig.

Han sträckte sina armar emot oss och tog oss båda med obeskrivlig ömhet i sin famn. Gudrun hade, under det han talade, smugit sig till honom och fattat hans hand, som hon höljde med kyssar. Jag hade en underbar förnimmelse av att något i mitt innersta väsen öppnades och genom denna öppning såg jag som i en vision ett lyckoperspektiv, som fyllde mig med en förr ej anad sällhet (tidligere ukjent salighet). Den varade kanske blott ett ögonblick denna vision, men jag kände att nu stod jag inför en ny fas av min utveckling; nya strider och nya brytningar, men också nya lyckomöjligheter skulle komma att förverkligas.

Abilard lämnade oss nu. Han gick att uppsöka andra, som behövde honom bättre, sade han. Han tog oss i famn och uttryckte sin förhoppning, att vi snart skulle råkas igen. Sedan svepte han kappan om sig och försvann med en underbar hastighet ur vår åsyn.

Det var en lycklig tid vi tillbringade hos Atle - lycklig för oss och lycklig för honom. Han lämnade för en tid sina studier och ägnade sig helt åt vår uppfostran. Många visdomsord gav han oss och många underliga gåtor förstod han att lösa. Han var outtröttlig att svara på alla våra barnsliga spörsmål. Men när jag en gång sökte utforska honom om framtiden blev han allvar-sam och svarade endast:

Spörj ej om det kommande. Det tål ej att vidröras av ovarsamma händer. Vet att vi i varje ögonblick av vårt liv bygga på vår framtid. Väl eller illa bygga vi, det är dock vår egen hand, som fogar sten på sten till vårt framtida öde. Men söka vi för-vetet intränga däruti - vill vi skåda, hur det i detalj kommer att utmejslas, då förgripa vi oss på den högre makt, som övervakar och leder arbetet, och störa den samdräkt som bör råda mellan denna hemliga överskyggande makt och vårt eget väsen. Ju mera däremot vi i barnslig förtröstan kunna lämna oss helt åt denna ledning och tro på dess ofelbara makt, desto fastare bygga vi, desto skönare blir byggnaden.

Utan tvivel finns de, som äga en viss förmåga att intränga

i framtidens dunkel - och frestelsen är stor att göra det, men det är alltid förbundet med faror, icke minst den att bliva gäckad av en hägring, som kunnat bli verklighet, men som brast, då den skulle utformas av orena eller ovarsamma händer. Någon gång då vår själ vilar i andaktsfull stillhet, kan den, utan att trakta därefter, uppfånga en glimt av det, som framtiden bär i sitt sköte, men då är det något som gives oss, ej något som vi gripa efter, och dess mening är endast att stärka vår vacklande tro och värma vår frusna förtröstan.

- Har du haft sådana inblickar i framtiden? frågade jag.

- Knappast för min egen del, men ofta nog för dem jag håller av.

- Då har du kanske sett något, som rör oss, vågade Gudrun framkasta.

-Vill du ändå söka avlocka mig en hemlighet, som det vore dig bäst att icke veta, svarade Atle med ett vänligt småleende. Livet är alltid en brottning med det öde vi själva skapat oss men vid vår sida står den, som håller alla trådar i sin hand och som leder oss med en vishet, som aldrig tager miste om medel och en kärlek, som aldrig sviker. Det må vara dig nog att veta. Han tog hennes huvud mellan sina händer och kysste henne ömt på pannan.

 

link til siste del