Kap XII. Ned till jorden igen
Hur länge vi stannade hos Atle kan jag icke säga, men tiden gick fort under angenäm samvaro och intressanta studier. Vi hade båda så mycket att lära av honom och han var lycklig att få leda vår undervisning. Gudrun var en mycket bildbar natur och inhämtade med största lätthet även de svåraste saker. Jag hade en trögare fattningsgåva och kunde ej med samma lätthet följa studierna. Ofta gjorde vi långa utfärder i den storslagna alpnatur, som omgav vår boning. Klimatet var ingalunda så strängt som det under motsvarande förhållande skulle varit på jorden, det var tvärtom ytterst angenämt, och väl förstår jag, att den stillhet och den rena luft, som var rådande, skulle underlätta Atles studier, särskilt hans observationer av himlakropparna.
Det väcker underliga minnen att se tillbaka på denna tid, minnen av vaknande, oklara känslor, som famlade sig fram. Jag hade egentligen aldrig vetat, vad en ömmare känsla var, ty den jag hade hyst för Ingegerd kunde icke få detta namn. Gudrun hade så plötsligt kommit i min väg, att jag icke hunnit reda mina intryck. Till en början tyckte jag nästan hon var litet besvärande med sin tvärsäkra tro på sin egen känsla för mig och sin sekellånga trohet mot sin ungdoms riddare. Jag hade ingen-ting annat att ge henne än min ånger över det lättsinniga överrnod, åt vilket jag offrat hennes lycka. Men den dagliga samvaron under gemensamma studier med denna blida och ömma varelse väckte småningom till liv i mitt väsen något, som under föregående stormiga jordeliv aldrig fått tillfälle att spira.
Det var kärleken till ett annat väsen, för vilket jag längtade att få offra mig. Gudrun blev snart den medelpunkt, omkring vilken alla mina tankar kretsade. Ännu bar jag den som min egen ljuva hemlighet, men hon kunde väl knappast undgå att märka den värme, som inträtt i mitt förhållande till henne, och hennes eget hjärta bävade av glädje däröver, det kunde jag å min sida känna. Den, som inte minst gladde sig åt vår ømsesidiga böjelse var gamle Atle, men även han sade ingenting. Och vad behövde väl i själva verket sägas. När två hjärtan finna varandra, är alla ord överflödiga.
Denna lyckliga period blev emellertid på ett oväntat sätt av-bruten. Det kom bud från Erik, att jag skulle komma till honom; han ville äntligen tala med mig. Jag hade helst vägrat att komma, men Atle ansåg det vara min plikt att efterkomma hans önskan och så följde jag kallelsen. Jag trodde, jag snart kunde komma tillbaka igen, och denna tanke gjorde avskedet mindre svårt. Gudrun följde mig ett stycke till vägs, jag kysste henne till avsked och så skildes vi åt. Föga anande jag då, att jag inte skulle återse henne förrän på jordeplanet.
När jag trädde i Eriks hem, kom Ingegerd emot mig med förgråtna ögon och berättade, att Erik stod i begrepp att gå ifrån henne ned på jorden. Han hade redan stundtals gripits av den dvala, som föregår en ny inkarnation, men innan han helt domnade bort, ville han tala med mig. (Den nye inkarnasjon blir stimulert og utløst ved at personen glider inn i sitt fokus i hukommelseslegemet eller erindringslegemet - og det vil sett ut fra det ytre plan se ut som vesenet går inn i en dvale slik det her fortelles. Gjennom dette legeme blir personen istand til å se sammenhengen og utviklingstråden i de 2-3 siste liv - og dette stimulerer enda mer lengselen etter åndelig vekst, som kun kan erfares gjennom inkarnasjoner på det såkalte fysiske plan. Mer om dette i Martinus kosmologi. R.Ø.anm.) Jag följde henne in det rum, där Erik låg. Han var för tillfället vid full sans och det spred sig över hans matta drag ett vänligt småleende, när han kände igen mig.
-Jag har bett dig komma hit, för att säga dig några ord, innan jag går in i ett nytt jordeliv, började han. Jag har fått bud från ovan, att jag borde gå ned och detta bud har vunnit genklang i mitt bröst. Det är heller icke för tidigt. Jag har varit lat; allt för länge har jag gått här och njutit av det behagliga livet i denna sfär samman med den jag har kär. Det är ju nära sexhundra år sedan jag trampade jorden, skulle jag stanna här längre, känner jag att det skulle stäcka min växt. Det återstår mig därför ingenting annat än att gå dit budet kallar mig, okända öden till mötes. Jag är redo, och länge dröjer det ej, innan det band, som drar mig ned, är så hårt knutet, att jag inte längre kan meddela mig. Hav tack att du kom, innan det var för sent!
Jag yttrade några uppmuntrande ord och bad honom vara vid gott mod.
Det är jag också, sade han, det är inte för själva inträdet i det nya livet, jag bävar(skjelver), det är för de öden, som där vänta mig. Jag är en svag och lättsinnig natur, som kanske lätt råkar på avvägar. Och så vet du Åke - sade han och fattade min hand - att vi ha ouppgjorda affärer med varandra. Jag känner på mig, att vi komma att råkas, att våra vägar komma att korsas under omständigheter, som måhända kunna bliva ledsamma nog, om vi inte båda gå ned med den fasta föresatsen att, vad än må ske, uppriktigt och trofast räcka varandra handen. Du vet, hur det är; den omständigheten, att vi nu äro vänner, och icke tänka på något ägg(aggresjon) mot varandra, är icke någon borgen (garanti) för att vi, när vi åter råkas där nere med materiens bindel för ögonen, och icke känna igen varandra, även där skola hålla tillsammans i vänskap och förtroende. Du vet att på samma plan, där vi gjort varandra ont, skola vi också sona för- och gott-göra våra handlingar, men då händer det så lätt, att vi i den omedvetna känslan av vår skuld - förhärda oss i stället för att räcka handen till försoning, det händer att vi misstänka en fiende i den, som är vår fordringsägare, och att gammalt groll (hat) bryter ut igen - i stället för att gamla sår borde läkas. Själv har jag ännu inte sonat den våldsbragd, jag begick, då jag brände din gård. Måtte jag kunna göra det på ett sätt, som befäster det goda förhållandet mellan oss!- Vad är din skuld emot min. Två gånger har jag tagit ditt liv, den första gången av hat, den andra gången av hämnd. Gud bevare mig för att ännu en gång göra dig något ont! Jag får bekänna, att jag icke ägnat förhållandet oss emellan någon särskild uppmärksamhet, men jag förstår nu, att du har rätt. Detta är en sak av största vikt. Fastän jag inte nu känner annat än de vänskapligaste känslor för dig, så kan jag tänka mig möjligheten av, att jordelivet för att pröva oss, ställer oss i sådana konflikter, att gammal bitterhet kan blossa upp igen. Gud give, att den inre samhörighetskänslan då må vara så stark, att den övervinner alla onda böjelser! Gud give, att jag i stället må bli i tillfälle att tjäna dig på ett eller annat sätt!
Ingegerd, som stod bredvid och hörde vårt samtal, tog bådas våra händer.
-Ja, sade hon, måtte också jag få vara med och göra, vad jag kan, för att underlätta er uppgörelse, i stället för att såsom förra gången vara ett tvistefrö mellan er. Det dröjer nog inte länge, innan också jag går ned. En inre maning därtill har jag redan känt, och då Erik är borta, har jag här ingen trevnad längre, jag måste gå ned för att söka upp honom.
Jag stannade hos Erik under den korta tid, han ännu hade kvar av sitt frihetsliv - dock, friheten var i själva verket redan till ända, ty nu greps han mer och mer av den dvala, som förebådar födelsen i köttet. (reinkarnasjon - kommer fra re-in-carno som betyr "tilbake til kjøttet" - på de høyere plan er ikke kroppen oppbygd av kjøtt - men av en lettere materie av fortettet lys. R.Ø.anm.) Till slut somnade han in och smälte bort. Han hade i nedstigande led passerat gränsen.
Hans bortgång och de varnande ord, han dessförinnan tillviskat mig, hade gripit mig djupt. Jag kände det som min plikt att i det liv, han nu börjat, stödja och tjäna honom så mycket i min förmåga stod, och jag anhöll hos min andliga ledare att få följa honom och födas under sådana förhållanden, att jag fick stå honom nära.
Jag fick bud att min anhållan var beviljad, och att jag borde hålla mig beredd. Jag hade tänkt att dessförinnan fara tillbaka till Atle och Gudrun och säga dem farväl, men jag hade missräknat mig. Dvalan grep mig nästan omedelbart och jag förmådde icke lämna det hem, där jag varit som gäst.
Det är en märkvärdig likhet mellan den metamorfos, som kallas födelse, och den, som kallas död. Båda föregås de vanligen av en sjukdom eller ett avtynande, som är mindre plågsamt i samma mån som anden nått en högre utveckling. Men är döden för jordmänniskan en skräck på grund av ovissheten om vad som väntar på andra sidan, så är födelsen i köttet knappast mindre oroväckande, ty även där går man till mötes prövningar, om vilkas art man möjligen kan göra sig någon föreställning, men vilkas rätta innebörd man icke känner. Och dock är nedstigandet i materien i regel en fullkomligt frivillig handling. Det fordras därför icke så litet mod för att taga detta steg.
Abilard kom och satt hos mig i det sista. Han lovade framföra min hälsning till de båda kära, jag lämnat efter mig på högfjället.
Et nytt liv i Sverige - 1820
Født som Birger - sønn av en kjøpmann i en småby. Studerte i Uppsala hvor han traff flere studievenner - også "Georg" - og igjen var hans "gamle fiende- bror" kommet på hans skjebnes vei på det jordiske plan - slik han forutså fra de høyere frekvenskplan, som de var på forut for livet på dette "tyngdeplan". Faren ville at Birger skulle bli prest, uten at han selv ønsket det. Da faren døde måtte han dog overta sin hans forretning, som gikk rimelig godt.
Georg traff igjen Ingegerd fra de forutgående liv, og fra tilværelsen på andre siden - i denne "kledning" het hun Gunhild og var en vakker og klok ung kvinne. Og da Birger var Georgs venn ble han slik også hennes venn - og fristelsene oppsto igjen til at det kunne bli "mer enn vennskap". Dette da Georg skulle studere musikk i Dresden, og han gikk slik opp i sine musikkstudier at hans unge kone og sønn hjemme i Sverige ble skjøvet litt i bakgrunnen. Det var under denne tiden at Birger trøstet og hjalp Gunhild psykisk - med trøstende ord, og hans "moral" ble nå testet. De hadde jo ubevisste spor fra sitt gamle forhold, uten at de "incarno" kunne huske fra disse.
Men "broren"(altså broren fra livet som Grane) og "nå" musikeren Georg hadde stadig økonomiske problemer, hans komposisjoner ga ikke den suksess han håpet på, og på et tidpunkt var familien helt økonomisk nedkjørt. Og i denne pressende situasjonen blir Georg nødt til å oppta et lån som garanteres/kausjoneres ved at han underskriver falskt med vennen Birgers underskrift. Av forskjellige omstendigheter klarer ikke Georg å innfri lånet, og da politiet kontakter vennen Birger forstår han situasjonen og "tar på seg" ansvaret for å ha skrevet under garantien - og slik redder han sin venn (men gamle og nå tilgitte fiende) fra å bli straffet for bedrageri.
Birger(Grane/Åke) hadde levd med sin gamle mor uten å ha funnet noen kone, men en dag får moren tanken om å ta inn en hushjelp. Med denne blir Birgers liv med ett lysere, for slik "kom" igjen Gudrun (fra 2 liv tilbake- og fra livet i "mellomplanet") inn i hans liv. Etter en tid gifter han seg med henne, og de får noen gode år sammen - før Märtha som hun het i dette livet, dør av tæring.
Noe senere dør også musikervennen Georg av lungebetennelse og Birger er med under begravelsen av sin fortidige fiende - men nå venn. Han prøver å trøste vennens kone, som han jo selv hadde vært gift med i livet som "ridderen Åke og slottsjomfruen Ingegerd" og vi følger dramaet videre her fra side 111 og ut boken (s120):
Hon tog sig för bröstet, sedan slog hon båda armarna omkring min hals och föll i en häftig gråt. Förut hade hon icke fått fram en tår, men nu löstes banden och hon fick gråta ut.
Jag stannade i Stockholm och ordnade begravningen. Men när jag skulle resa hem, slog mig tanken: vad skall dessa människor leva av? Georg hade ju försörjt familjen med sina lektioner. Gunhild hade skött hushållet och hemmet och hade icke kunnat bidraga till deras utkomst. Nu stod hon där med två tomma händer. Jag lämnade henne en mindre summa för den närmaste framtiden och lovade att snart återkomma för att försöka ordna något för henne.
Ensam stod hon och ensam stod jag, det är då lätt att förstå, hur det var möjligt att Märtas vision ändock till sist blev en verklighet.(Hans kone Märta hadde kort før sin død hatt et syn der hun så at han ville "finne" og også hjelpe Gunhild etter at hun selv var gått bort) Hon kom med sina barn för att förestå mitt hus, men blev inom kort min hustru. Jag skall inte dröja vid de inre strider, det kostade mig, att komma till klarhet med mig själv, innan jag tog detta steg. Det var ju naturligt, att det dagliga intima umgänget mellan oss, som alltid hållit så mycket av varandra, småningom skulle leda till tanken på en förening, och jag tror att denna tanke tidigt vaknade hos oss båda, men det var som om vi båda kämpade emot och ingen ville säga det förlösande ordet. Det behövde heller inte sägas; vi läste varandras tankar, och en dag, då stämningen blev henne övermäktig, räckte Gunhild armarna emot mig, jag tog henne intill mig - hon var min.
Åter log lyckan emot mig, och jag var glad i känslan av att även Gunhild var lycklig. Men länge skulle vi icke få njuta av denna glädje. Bekymmer och sjukdom lade sin tunga hand över oss. Jag hade de senaste åren haft att kämpa med stora ekonomiska svårigheter, men alltid i sista stund funnit någon utväg och sålunda hållit mig uppe. Affären hade så småningom gått ned, den var ej längre så givande som förr. Jag hade måst avskeda ett av mina biträden och skötte numera nästan allting själv. Så kom en svår kris, och jag såg ingen annan utväg än konkurs. Jag kände det hårt, mest för Gunhilds skull, om ho ännu en gång skulle behöva gå igenom en så tung provning, men det fanns inget val. Jag hade gjort de mest energiska ansträngningar för att hålla mig uppe, men förgäves. Min kredit var slut, nu måste det tunga slaget drabba oss. Gunhild var under denna kris långt mera själsstark och förhoppningsfull än jag. Hon höll ännu modet uppe. Och hon blev också den räddande ängeln.
En dag då jag dyster och nedstämd satt vid min pulpet på kontoret, kom hon in strålande glad med ett rekommenderat brev i handen.
- Räddade! utropade hon och räckte mig brevet. Det var från Gunhilds morbror och innehöll inte mindre än 10.000 kronor och dessutom de allra vänligaste uttalanden om min person.(husk at dette beløpet den gang nok tilsvarer nærmere en million i dag. R.Ø.anm.)
Gunhild bekände nu, att hon skrivit till sin morbror och berättat hela historien om Georgs lättsinniga förfarande med växeln, och hur jag trätt emellan och räddat honom. Vi hade ömsesidigt lovat varandra, att denna historia icke för någon skulle få omtalas, men efter en liten strid med sina betänkligheter hade hon, utan att därom nämna ett ord till mig, givit morbrodern del av alltsammans och tillika omtalat vår kritiska belägenhet. Detta hade gripit gubben så, att han, som var mycket rik och inte hade några närmare arvingar än Gunhild och en kusin till henne, nu sände detta belopp som avräkning på det arv Gunhild en dag hade att vänta.
Så var vi åter räddade. Och detta hade hon gjort, min räktiga hustru, som alltid stod stark, hur motgångens stormar an rasade, hur tung hon än själv kände prövningens börda på sina axlar. Nu var hon särskilt glad och lycklig, att hon på detta sätt kunnat återgälda vad hon ansåg som en gammal skuld.
Åter gick en tid under jämförelsevis lugna yttre förhållanden och med den trygga, husliga lycka, som är byggd på ömsesidig tillgivenhet och förtroende, men nu kom sjukdomen. Jag hade känt en viss tyngd i underlivet, men inte fäst mig så mycket därvid, då den till en början inte synnerligen besvärade mig, småningom inträdde vissa oroande symtom, som föranledde mig att söka läkare. Jag undergick en grundlig undersökning som gav vid handen att det var en kräftknöl, (svulst) som redan ganska stor. Jag hade att välja mellan en operation med tvivelaktig utgång och en sjukdom, om vars utgång det icke rådde något tvivel, men som kunde draga långt ut och tills vidare icke skulle hindra mig i mitt arbete.
Gunhild blev djupt bedrövad och vågade icke giva mig något råd, hon som annars alltid visste, vad hon ville och var snar att råda. Men när jag själv valde det senare alternativet, såg jag att det drog en ljusning över hennes ansikte.
- Så får jag dock behålla dig ännu en tid och vårda dig så gott jag kan, sade hon. Tack för att du inte satte mig inför den förfärliga utsikten att kanske mista dig redan nu!
Jag var nu en dödsdömd man. Hur lång tid jag hade kvar, kunde ingen säga mig - det kunde gå fort men det kunde också dröja länge. Det är underligt vad vissheten om en snarlig död kan lamslå en människa, som dock ännu har krafter i behåll. Så stor är kärleken till livet, att vissheten om dess förlust fräter inte bara på livet självt, utan också på mod och arbetslust. Och dock måste jag ju säga mig, att mången, som var friskare än jag, skulle komma att dö före mig; men denne hade icke den pinande visshet, att slutet nalkades.
Veckorna blev till månader under den obehagliga förnimmelsen av att den fiende till livet, som jag bar inom mig, alltjämt tilltog i storlek och tyngd. Jag kunde snart inte gå och röra mig utan den största svårighet och slutligen måste jag intaga sängen.
Jag kan inte tänka tillbaka på denna tid, utan att med innerligaste tacksamhet minnas den ömma omvårdnad, Gunhild ägnade mig. Hon var outtröttlig i sina vänliga omsorger, och inte nog med att hon vårdade min sjuka kropp, hon var ännu mera min andliga läkare. Med sin fasta tro på en fortsättning hinsides, var det hon som uppehöll mitt mod, när det många gånger var nära att svikta under den dubbla bördan av lidande och dödsvisshet. Fastän jag vet, att hon var nära att digna av trötthet och sorg, kunde hon vid mitt sjukläger bäras av en friskhet och förtröstan, som kom mig att glömma plågor och maktlöshet. Hon var den alltid spända fjäder, som uppehöll mitt sjunkande livsmod. Och hennes barn - varför har jag inte mera talat om dem? - de var så obeskrivligt ömma mot mig. Kurt var nu 18 år och gick i högsta klassen, en präktig pojke, som hade ärvt sin mors vackra, uttrycksfulla ögon, men själv ført med sig till livet ett för alla lidande varelser ömmande hjärta. Gunilla var 16 år, en blond och blid liten flicka, som smög sig på tå in i allas hjärtan. Hur ofta kom hon icke med friska blommor och lade dem på täcket.
En afton, när det led mot slutet, satt Gunhild som vanligt vid sidan av sängen och sydde. Plötsligt såg hon sig förvånad omkring.
- Vad var det, vännen min? frågade jag.
Det var så besynnerligt, svarade hon, jag tyckte alldele Märta skymtade förbi. Det var som om hon kommit från salen, hon stannade ett ögonblick vid sängen och så försvann hon. Såg du henne inte?- Nej, jag har ju aldrig några förnimmelser av det slaget - som hon själv så ofta hade. Hon har väl kommit för att hämta mig.
- Det var så underligt, jag fick en så stark förnimmelse av att det var hon.
- Sade hon något?
- Nej, men hon gjorde en rörelse med handen, som om hon hälsat på mig, och så kände jag det, som om hon velat tacka mig.
- Det ville hon nog, och det vill jag också.
Jag räckte henne min avmagrade hand, som hon smekande tog mellan sina båda.
- Ja, Birger, när vi träffas en gång däruppe, så skall mycket klarna, som här förefallit dunkelt. Du skall hälsa dem båda, som gått före oss. Säg Georg, att jag aldrig glömt honom, om jag också med glädje och tacksamhet ser tillbaka på de år, jag fått stå vid din sida. Många gånger har jag undrat över, att jag från första stund vi råkades, kunde hålla av dig som om vi varit gamla vänner, och att jag på samma gång kunde giva mitt hjärta ta så helt åt Georg. Livet är fullt av gåtor, men en gång får de nog sin lösning.
Hennes ord dog bort, de hördes som uttalade på avstånd, jag fick en underlig känsla av, att någonting brast inom mig. Det gick runt för mina ögon. Jag föll i vanmakt. Några ryckningar och det var slut.
Kap,XIX. Epilog
Den första förnimmelse jag hade, efter att ha passerat gränsen, var de dämpade tonerna av en fiol. Jag låg i en dvala, jag kände mig så fullkomligt maktlös, att jag inte ens förmådde öppna ögonen, men det var en behaglig känsla av tröfthet, sådan som man känner vid tillfrisknandet från en svår sjukdom, då krisen är över. Och tonerna från fiolen vaggade mig till ro. Jag somnade.
När jag vaknade, kände jag mig mycket förbryllad. Jag låg i ett stort, vackert rum med höga fönster. Solen sken in genom de tunna gardinerna och kastade ljusknippen på den motsatta väggen. Det hängde ett porträtt över soffan där jag låg. Det var ju mitt eget porträtt - besynnerligt. Jag hade inte en aning om var jag befann mig eller vad som försiggått med mig. Jag trodde mig vara utsatt för en synvilla.
När jag legat så en stund och undrat vad detta trolleri skulle betyda, öppnades sakta en dörr och in trädde en ljus och luftig gestalt, en riktig uppenbarelse. Jag tyckte jag kände igen de där dragen... Var det inte... Jo visst, det var ju Märta, min egen Märta.
Hon sträckte sina armar emot mig, böjde sig ned och kysste mig.
- Välkommen, du älskade, sade hon. Jag har låtit dig sova så länge som möjligt, men jag har suttit i rummet bredvid och lyssnat, och när jag hörde att du rörde på dig, kunde jag förstå, att du var vaken.
- Men var är jag, och var är Gunhild, som vakat så troget över mig? Har du nu övertagit vården om mig?
- Nu har du lämnat Gunhild och jorden och nu är du i mitt hem, som också skall bliva ditt... om du har lust, tillade hon med ett leende.
- Är jag således död nu, menar du?
- Ja, de kallar det så på jorden och tror att det är något sa förfärligt hemskt och mörkt och overkligt. Men nu ser du hur lätt det är att dö, och hur man också kan...
-Vad kan man, menar du?
-Vinna på bytet.
Hon rodnade ända upp till hårfästet.
- Ja, det var inte mig själv jag menade, tillade hon, utan det andra här i vår värld. Se hur vackert jag bor, känn vad rosorna doftar genom det öppna fönstret, hör på fågelsången ute i parken. Du skall tro, här är gott att vara.
Åter hördes de dämpade tonerna av en fiol, som spelade adagio i pianissimo.
- Vem är det, som spelar så vackert? frågade jag. Jag tyckte jag hörde det nyss i drömmen också.
- Det är Georg, svarade hon. Vi var nere och hämtade dig och han hade sin fiol med sig för att spela en sömnvisa för dig sade han. Han sitter här ute i parken och brinner av otålig att få komma in och hälsa dig välkommen. Känner du stark nog att tala med honom nu, eller vill du vila ännu stund.
- Bed honom komma. Jag längtar att få träffa honom. Märta ropade på honom genom fönstret. Han kom inrusan så jublande glad, att hon måste tysta honom.
- Du måste vara stilla, sade hon. Birger är ännu myc svag och behöver ro. Hälsa bara sakta och gå sedan ut igen fortsätt att spela för honom.
Han gjorde en grimas, som när man tystar på ett barn, smøg sig fram till soffan, fattade min hand och såg mig in i ögonen.
- Välkommen! Välkommen! Jag trodde du aldrig skulle dö... så som jag gått och väntat på dig!
- Tack broder! var det enda jag orkade säga. Sedan føll ögonen ihop och jag somnade in igen.
När jag vaknade på nytt, hade jag nog sovit ganska länge, men nu var jag också fullt återställd. Jag kunde genast resa mig och började se mig omkring.
Det var verkligen en förtjusande plats jag kommit till. Rummet hade tre fönster, två vette ut till en stor park med lummiga träd och gröna gräsmattor mellan slingrande sandgångar, det tredje lämnade en vidsträckt utsikt över den kringliggande nejden. I förgrunden syntes en smal dalgång med branta sidosluttningar, där bortom vidgade sig landskapet. En sjö låg och blänkte i solskenet och långt i fjärran reste sig blånande berg med snø pa toppen.
- Vad här är vackert, sade jag till Märta, som just kom in, medan jag stod och beundrade utsikten.
- Ja, det är en härlig trakt, vi bor uti. Men nu skall du också se hur trevligt vi har det inomhus.
- Vilka bor här mer än då?
- Egentligen har jag bott här alldeles ensam i väntan på dig, du kära, men jag har ofta haft gäster hos mig, och för närvarande har jag, utom Georg, också en annan gammal bekant till dig, som kommit från en högre sfär för att hälsa dig välkommen, vår käre vän Abilard.
- Abilard... Abilard? Namnet är mig så bekant men...
- När du får se honom, skall säkert minnet vakna om allt vad han varit för dig. Kom nu.
Hon förde mig först till ett stort sällskapsrum, bekvämt möblerat och konstnärligt smyckat med en bred fris i ljusa, glada färger samt ett par vackra marmorstatyetter. Mitt på golvet stod en stor palmväxt och i ett utbyggt fönster fanns en mycken-het av blommande växter. Sedan kom vi till ett mindre rum. Vid det breda fönstret, som för tillfället var uppskjutet, stod ett stort skrivbord med en hop vackra saker på, bland annat en förtjusande statyett av brons, en ung, nordisk kvinna med en lampa i sin upplyftade hand, som om hon sökte något.
- Den här elektriska lampan ar en gava från Abilard till dig -
- ty detta är ditt arbetsrum. Han har själv beställt den av en konstnär. Det är vallpigan, som är ute och letar efter sin riddare, säger han.
- Den liknar ju dig, sade jag.
- Ja, vallpigan, det är nog jag det, och riddaren, det är du
- minns du den historien?
- Underliga minnen dyker upp, men de är så dunkla, så overkliga.
- Vi få nog senare tillfälle att kollationera dem, men nu måste vi uppsöka Abilard, som med otålighet väntar dig. Jag tror han sitter i biblioteket.
Vi passerade en stor hall, som med tre valvbågar var öppen mot parken, och kom sedan in i ett högt åttkantigt tornrum som var klätt med bokhyllor från golv till tak. Här sätt Abilard så försänkt i läsning av en stor foliant, att han inte genast märkte vårt inträde. Jag hade därför ett ögonblicks tillfälle att betrakta honom, och det var nog för att väcka till liv så många minnen och känslor av tacksamhet, att jag ovillkorligen kastade mig för hans fötter och sträckte armarna mot honom.
- Min älskade, gamle lärare! utropade jag.
- Nå, har jag dig äntligen här min son. Han tog mitt huvod mellan sina händer och kysste mig på pannan. Välsignad för att du troget fyllt din plikt och tåligt burit jordelivets besvärligheter.
Nu kom också Georg in. Han tog mig i famn och tacade mig för vad jag hade gjort för honom och även för min ömhet mot Gunhild.
- Har du inte känt någon bitterhet mot henne eller mig før att vi till slut dock förenade våra öden?
- Icke den ringaste. Du hade en gammal rätt till henne och hon en ouppfylld plikt mot dig, därför skulle ni mötas och även bli så förenade som man kan på jordeplanet, men min är hon i alla fall, lika visst som du icke lär avstå från företrädesrätten att tillhöra Märta. De jordiska banden är av tillfällig art - men de andliga banden består.
Vi språkade nu länge tillsammans om gamla minnen och därvid föll ett klart ljus över mycket, som förefallit mig dunkelt.
- Men säg mig, Abilard, frågade jag, varför skulle Georg behöva genomgå så mycket svårare prövningar än jag, han var dock från begynnelsen icke på långt när sa grym och hård jag.
- Du skall komma ihåg, att han icke varit inkarnerad, sedan han var harpolekaren Erik vid kung Waldemars hov. Under tiden har du genomgått en sträng skola som soldat i Carl den12.'s här. Där fick du tillfälle att avslipa den råhet, som lådda vid ditt väsen, och även lida dig fri från mycket, som låg och tyngde de på din själ. Därför blev din sista jordevandring jämförelesvis lätt. Ett viktigt moment i ditt senare liv var din sista sjukdom, den har varit dig till stor välsignelse. Det är underbart hur ett tåligt buret kroppsligt lidande har förmåga att rcntvå(rense)inte bara det astrala höljet, som vi här gå och stå i, utan även själva karaktären från de fläckar, som vi genom tidigare ogärningar besudlat oss med. Man skulle tycka att dessa rent fysiska plågor ingenting kunna ha att göra med det mera andliga i vårt väsen, och dock är det så. Så intimt är ande, själ och kropp under ett jordeliv sammanspunna, att de vibrationer av lust och olust, som nå det grövsta av våra höljen, sedan om-sättas till andliga värden, som upptagas av vårt väsens innersta kärna.
- Jag frågade efter Sigyn och gamle Ulf, och Abilard berättade, att de åter varit nere på jorden, något före min senaste inkarnation. De hade levat i Norge, där han varit en duktig sjökapten och hon hans dotter. Båda hade fått slita ont. Särskilt hade han haft ett hårt liv. Slutligen, efter ett svårt skeppsbrott, kom han hem med ett avslaget ben och med bruten hälsa. Hon vårdade sedan sin far, och försörjde honom och sig själv genom att, manhaftig och käck som hon var själv deltaga i storsjöfisket. Efter slutad jordevandring, hade de kommit tillbaka med andliga skatter av tålamod, undergivenhet och förtröstan och var nu mycket lyckliga.
Georg, som länge suttit tyst, inföll:
- Ja, allt var bra, om jag bara hade min Gunhild - min Ingegerd - här, men hon går ännu där nere och dras med oblida förhållanden.
- Hon har dock sina barn, som håller av henne och gör livet ljust för henne, sade Märta, kom ihåg att hon behövs för dem.
- Men det blir trångt för henne i ekonomiskt hänseende, sade jag, ty vad jag lämnade efter mig räcker inte långt.
- Var lugn, sade Märta, jag har sett varsel om att hennes morbror, förrän någon anar, får gå hem, och då får hon ärva hans förmögenhet.
- Hur har du sett det? frågade Abilard.
- Jag var nyligen hos honom en natt, när han sov, och då såg jag ett ljustecken över hans hjässa, och det betyder befrielse. Det har jag sett vid många olika tillfällen för olika personer, och det har alltid slagit in. Redan under jordelivet lärde jag mig se och förstå detta tecken.
- Ja, jag har så många gånger fått bekräftelse på vad du sett eller drømt, sade jag. Du har en underbar førmåga. Manga gånger har jag undrat øver varfør många fått denna gåva.
- Det är nog inte bara en gåva, svarade hon. Som för andra färdigheter, fordras det övning och arbete och frafør allt kunskap. Jag fick gå i en god skola hos fader Atle på fjället, minns du honom? Han var en fullständig magiker av det goda slaget, han var en brunn av vishet att ösa ur, och jag øste flitigt under den korta tid, jag var hos honom, ty jag hade en brinnande håg för mysticism. Han ledde också mina övningar, han gav mig uppgifter att lösa, prov att utföra, han var den bästa lärare, jag kunde önska mig. Därigenom har jag blivit känslig för naturens dolda krafter och uttrycksmedel; men vad kan jag emot gamle Atle. Han är en rikt utrustad man och hemmastadd i alla konster och vetenskaper.
- Har du träffat honom, sedan du senast var på jorde
- Ja, han var den, som tog emot mig, när jag lämnade Och den första tiden stannade jag hos honom, men hans snöfält blev mig snart litet ödsliga, jag längtade till en fagrare natur. Han gav mig då denna bostad, som han på förhand låtit uppföra för min räkning, medan han nog kunde förstå jag ville ha ett eget hem, där jag kunde få ta emot dig.
- Har han, som sitter fördjupad i sina böcker och sina laborationer, låtit uppföra detta hus, sade du?
Ja, han har så rika möjligheter till allting och förbindelser av så många olika slag, att jag vet inte vad han inte skulle kunna åstadkomma. Det här huset var hans älsklingstanke, har har själv gjort det första utkastet till planordningen och till och med övervakat uppförandet, ehuru han bor ganska långt ifrån, men han har så lätt att färdas; han bara vill, och så far han av(drar han avsted), så att man ser inte skymten av honom.
- Ja, han tillhör egentligen en högre sfär, sade Abilard - och med den följer en viss rörlighet, som inte tillhör de lägre sfärerna, men han har förälskat sig i sin alptrakt och det observatorium han där inrett åt sig; han är därför mera bofast där i sitt rätta hem. Dessutom har han en makt över naturens krafter, som han förvärvat genom träget arbete och djupgående studier.
- Men sitter han då alltid ensam och studerar? frågade jag.
- Nej, ingalunda. Först och främst är han långa tider uppe i sin rätta sfär och ännu högre och tar undervisning av dem, som vet mera, och för det andra har han ofta lärjungar hos sig, som njuter av hans undervisning. Ja, det är inte ovanligt att lärda män från högre sfärer vallfärda till Atle, för att höra hans mening om någon svårlöst fråga.
- Om han skulle gå ned på jorden igen, blev han säkert en stor vetenskapsman, inföll Georg.
- Ja, mera än så, svarade Abilard, han blev, vad människorna skulle kalla, en undergörare, men jag tänker, han brådskar(skynder seg) inte med det steget. Hans tid är ännu icke kommen.
- Nej, men den är kanske inte så avlägsen som ni tro, sade Märta, ty till mig sade han, sist vi råkades, att han med stort intresse följer den andliga rörelse, som börjat gry på jorden.(mer om dette lenger ned etter avslutningsordet) Den har stora vanskligheter att övervinna, sade han, men den skall vinna seger, ty den har sanningens inneboende kraft. Och när den vuxit sig så stark, att den något kan uträtta för att skingra det materialistiska mörkret, då är min timme slagen, då måste också jag och många andra, som står oändligt högt över mig, gå ned för att, var i sin stad, hjälpa människorna i den nöd, de dragit över sig. Jag bävar (gruer)för den stunden, men jag glädes, att jag befunnits värdig, att vara en ringa stridsman för det ljus, som flödar ned över oss från den stora Anden, som danat Alltet och med sin kärlek drar oss upp till sin ljusa himmel."
Så ungefär föll hans ord, jag skall aldrig glömma dem, och hur hans anlete sken som förklarat, när han höjde sina knäppta händer och tillade:
"Fader! Se i nåd till din ringa tjänare och förläna mig kraft att vandra din väg, om den också skulle bli törnbeströdd."
********
avslutningsord
boken beskriver altså på en gripende måte hvordan våre skjebner henger sammen, og hvordan mennesker som "tilfeldig kommer inn" i våre liv, er gamle kjente, som i den grad de påfører oss ubehaglig skjebne- vi skal tilgi. Dette ut fra forståelse av at vi alle er på vei - som enda ufullkomne vesener, og det tar sin tid å lære å elske ut fra MEDFØLELSE.
Eksempler på slike av fortiden "skjebne-bestemte møter", er forelskelser som fører mennesker sammen i forhold og evt (midlertidige) ekteskap. Det samme er de av fortiden bestemte hendelser; de barn som evt. kommer ut av dette. Ofte har de tatt på seg oppgaven å inkarnere i ufredlige forhold for å bringe foreldrene karmisk sammen, der de skal lære noe helt sentralt av hverandre - og særlig da GJENSIDIG TILGIVELSE.
Selv om boken slik den er diktert, ikke direkte kan "bevises som sann" - så taler den sterkt til mine følelser, fornemmelser og øvrige forskning på dette åndelige område - som værende sann og tatt ut fra virkeligheten. Les boken som helhet selv - den koster neppe mer enn en hundrelapp i Sverige om den fortsatt kan skaffes.
Boken har isbn 91 85990 507 og var av det 3.opplaget - det 7.tusen - utgitt i 1984 av LIVSKRAFT, torsgatan 61, s-11337 stockholm. Tlf. (i -84) var 08 311002. Googlesøk på boken her for svensk utg. og HER for den danske
ANBEFALES - tilsvarende for alle av OSCAR BUSCH’s bøker!! Se nederst her under.
link til annen bok (om karmaloven i praksis) av samme forfatter på utdrag her | (her i txt.format - da ikke alle nettbrett f.eks.- klarer rtf-formatet direkte)
(utdrag fra SÅDD OCH SKÖRD )og lydbok av denne på svensk)
og
http://galactic.no/rune/oscarbusch_saddOchSkord2.txt
DE STORA UNDREN - (BREV TILL MIN DOTTERDOTTER)
AV OSCAR BUSCH (från 1913) pdf-format (alt link)LANDET HINSIDES SKILDRINGAR FRÅN ASTRALVÄRLDEN
AF "ÆNOR" - MED FÖRORD AF OSCAR BUSCH
STOCKHOLM 1910, LITTERATURFÖRLAGET. O.L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERITranslated book from Landet Hinsides (The Land Beyond)- descriptions from astral world– book taken down ca 1908 through “Ænor” /Oscar Busch | same in pdf
doc-format | samme i pdf
Slutt bokreferat og link til den åndelige hovedside her
norsk oversettelse av den lærerike boken som ble tatt ned for ca 110år siden:
A Wanderer in the Spirit Lands (en vandrer i de åndelige land) av Franchezzo
Mer om dette med den nye tidsalder som han var inne på sist i teksten over - legg merke til at han over sa at han fulgte opp denne….
"följer den andliga rörelse, som börjat gry på jorden". Det kom jf. Martinus en stor kosmisk impuls til jorden ca.1921 - som også delvis hadde begynt mange årtier før gjennom dannelsen av Teosofien - men hovedimpulsen - DEN NYE VERDENSIMPULS - kom 1921 med bl.a. Martinus sin kosmiske fødsel - DETTE VAR FORSTADIET TIL VANNMANNENS TIDSALDER - der den åndelige kunnskap igjen skal komme fram.
Om denne - vannmannens tidsalder - sa den pleiadiske kontaktpersonen Semjase - her fra den Nionde kontakten - Fredag, 21 mars -75,_kl.16.18
Tallene er fra ref.nr i kontakthefte 2 - se
www.semjase.net….Det gäller Vattumannens tidålder, som också kallas den 'Gyllene Tidsåldern'.
165. Härvidlag måste jag först klargöra att den religiösa läran om denna tidsålder är helt felaktig och har blivit medvetet förfalskad.
166. Men delvis ligger en viss oförsvarlig fanatisi bakom det religiöst proklamerade påståendet, att Vattumannens tidsålder skulle medföra alltings slut.
- Ingalunda är den Nya Tidsåldern en slutets tid, ty i själva verket inleder den det sanna livet.
168. Först denna tidsålder gör det möjligt att allting bringas till högsta tillstånd, och att anden utvecklas på ett förutsett sätt.
169. Men det kommer att dröja många hundra år efter tidsålderns inbrott innan så sker.
170. I första linjen kommer som vanligt de krassa vetenskaperna att draga nytta av det nya som kommer och sålunda göra sig mäktiga, medan det vanliga folket påverkas än mer av religioner.
171. Det beror också på tidsåldersväglingen att folk som håller fast vid en religion driver den ända till fanatiskt självbedrägeri.
172. Alldeles särskilt de 184 årens skiftestid utmärkes av att religiösa trosriktningar av alla slag skjuter upp som svampar ur jorden och fjättrar människorna på ett farligt och nedbrytande sätt.
173. Självmord, mord och all sorts exploatering kommer att höra till dagsordningen, liksom också det svåra och olyckliga beroende som falska trosantaganden skapar. Därigenom skakas hela världsbilden.
174. Påstådda helbrägdagörare och falska profeter uppträder vidlyftigt i full offentlighet, och de söker fanatiskt efter offer och nya anhängare.
17l. Sådan är inledningen till 'Gyllene Tidsåldern' - övergångsfasen, som omfattar 184 år.
176. Tidsålderns fulla inträde kommer dock inte att ske förrän den 3:e februari år 2028, kl. 11.20, europeisk tid.
177. Men den omvälvande kraften från den nya tidsåldern började inverka redan från den 3:e februari 1844, och alltsedan dess inträffar ständigt nya och väldiga förändringar på jorden.
178. Den nya tidsåldern kräver redan sin tribut: religiös galenskap, snabb utveckling av alla vetenskaper, kriminaliteten ökar, utrotningskrig osv.osv. - tidens tecken i omätlig mängd.
179. Den första halva delen av övergångstiden för Vattumannens Tidsålder varade i 92 år, från år 1844 till år 1936, under vilken period Jorden löpte ut ur strålningen från Fiskens Tidsålder.
180. Med den 3:e februari kl. 11.20 medeleuropeisk tid (1936) satte den egentliga Övergångsperioden in för Vattumannens Tidsålder, alltså den andra hälften av övergångstiden.
181. Från detta datum hör dagliga omvälvande landvinningar - upptäckter, uppfinningar osv. - till den normala utvecklingen, olikt varje annan tidsålder.
182. Inledningen av Vattumannens Tidsålder betyder början till LIVET.
183. Hela det jordiska solsystemet med alla dess otaliga former av liv är infångade i den nya tidsåldern; allt och alla påverkas därav, ty detta är en kosmisk lag.
184. Enligt denna lag - som alla planeters rörelser och alla livsformer i Universum är underkastade - har även Jorden, följande det kosmiska skeendet, trätt in i en period år 1844, som utvecklingsmässigt utraderar alla hittills bestående ordningar av icke naturenligt-skapande karaktär.
185. Den nya eran för det med sig, att all skapad ordning av jordemänskligt ursprung som hittills varit gällande, kommer att nyupprättas och utvecklas.
186. Ursprunget till denna epokala omvandling står att finna i strålningsområdet för den gigantiska Centralsolen, omkring vilken det jordiska systemet kretsar ett varv inom tidsrymden 25.860 år, då det genomlöper 12 olika tidsåldrar inom vad ni kallar Djurkretsen.
187. Jorden har redan trätt in i den yttre randen av Centralsolens "Gyllene Strålning", som är den starkaste och mest omvälvande strålningen i hela Universum.
188. På grund av denna strålning blir också Vattumannens Tidsålder kallad den "Gyllene Tidsåldern"; den Omstörtande, den Nya, Under-Tidsåldern, den som medför den mest väldiga utveckling.
189. Men med denna tidsålder följer också mycken olycka, alldeles speciellt i religiöst avseende och när man tillämpar det nyupptäckta och det nyutvecklade.
190. Inte förrän flera århundraden har förflutit kommer jordemänniskan att ha segrat över sitt oförstånd och oförnuft och inrätta allt efter skapelsenaturliga lagar.
191. Vattumannens era är en stor och livgivande tid.
192. Mycket upphöjd och gyllene inverkar den starkt på nästföljande tidsålder, och påverkar alla tidsåldrar som senare genomlöper Djurkretsen.
193. Men under den "Gyllene Tiden" kommer dock människan att få en naturligt andlig inriktning, som dock inte nås utan kaos.
194. Otaliga människor kommer att omkomma uå grund av religiös villfarelse, och alltså gå ett hårt öde tillmötes.
195. Men den kommer att vara lycklig, som har lämnat de religiösa irrlärorna och kommit att ägna sig åt verkligheten, sant vetande och andlig vishet.
196. Ett mäktigt förnyande äger rum på jorden.
197. Enbart intellektet kommer inte längre att vara utslagsgivande, utan andligt vetande och kunnande kommer att taga överhanden.
198. Allt som ännu inte är tillräckligt högt utvecklat för att vara mottagligt för och harmoniskt kunna sammansmälta med det andligas högre sfärer kommer att utraderas och elimineras, eftersom det inverkar störande och farligt på liv i varje form.
199. Allt andligt hämmande och förslavande kommer att förintas när dess måttgränser har överskridits.
200. I första hand gäller detta alla de religioner, som fungerar som de mest ödeläggande kuvare av ande och dess utveckling.
201. Den nya tidsåldern för det med sig, att Jorden rensas från alla rent negativa och rent positiva mäktiga krafter, varigenom en sunt neutral harmoni kan komma till stånd.
202. Vägberedare för dessa omvälvningar är de kosmiska, de skapelsenaturliga och de betingade lagarna.
203. Men vägberedare för dessa omvälvningar är också människor som är profeter och lärare, och som därmed förkunnar kunskapens sanningar och andlig vishet.
204. Igen de kommer att plågas av smädelser och vanära; de anklagas för lögn och bedrägeri när de förkunnar sanningen och uppenbarar att religioner alltid för ned i avgrundsdjup och aldrig till andlig utveckling.
205. Dessa vägvisare kommer att vara revolutionärer, kättare och utstötta, eftersom de kämpar mot vilseledande religioners makt, och förkunnar sanningar som gällt under årmillioner.
206. Bland dessa kommer många att vara födda i dubbla tecken; i Vattumarnens tvillingtecken.
207. Som jordisk vattumanfödda är de även kosmiskt vattumanfödda: omvälvare, förnyare, revolutionärer och profeter, lärare samt ofta den nya tidens mästare.
208. Men de verkligt stora bland dem är de som är födda under det första året av den andra halvan av den kosmiska övergångstiden; särskilt gäller detta växeltidens första dag, den 3:e februari 1937, jordisk tideräkning.
209. Mycket utslagsgivande är också tidens timmar och minuter, ty ju närmare övergångstidpunkten kl. 11.20 de är födda, desto starkare har de präglats av Vattumarnens Tidsålders egenskaper.
210. Dessa finns det dock bara få utav, och de är vitt utsuridda i världen.
211. Om dessa inte ända från barndomen är påverkade av religion och omvärld o.s.v., så är de de egentliga vägberedarna och ursprunget till den nya tiden.
212. De informationer och yttranden som här har lämnats är av största intresse och betydelse för människorna, och du skall med alla medel sprida kännedom därom, det är allas vår önskan.
213. Jag vet att du redan har gjort en del för att göra mina underrättelser kända och mycket annat, men det räcker tyvärr inte.
214. Det skulle vara bra om du bildade en grupp som kunde befatta sig intensivt med dessa ting.
215. Under de två senaste veckorna har vi tyvärr konstaterat att dina ansträngningar inte varit så fruktbärande som vi hade förväntat oss.
216. Men detta är inte din skuld utan vår, eftersom vi i vår ärlighet och sanningskärlek lät lura oss av vissa människor, vilkas adresser jag redan givit dig.
217. Tyvärr är de mer insnärjda i sina religioner än vad vi hade räknat med.
218. Men vi ville inte tränga in i deras djupaste hemligheter, och därmed undgick oss deras religiösa belägenhet.
219. Därför har det blivit nödvändigt för dig att Öppna nya källor och vägar för att göra sanningen vitt känd.
sluttkommentar vedr. Semjase-utdraget: som vi ser er Semjase mer kritisk til religionenes rolle i de siste årtusender. Dette fordi hennes "slektninger" og da våre felles forfedre hadde en stor rolle å spille i dette - som på en måte medførte at den siste rest av åndelig, instinktiv Guddommelig kontakt forsvant - der vesenene i dag i høy grad er på "ørkenvandrer-stadiet" og ikke tror på annet enn materialismen - der vitenskapsmennene er blitt dagens "prester" og guder. Men slik skulle det være jf. Martinus - der vesenet på dette stadium måtte bli "den fortapte sønn" og gjennom dette miste sin "gamle" Guddommelige kontakt "hjem" - og slik akselerere sin søken mot visdommen og få NY INNSIKT I DET GUDDOMMELIGE. Denne delen virker det som Semjase ikke helt forstår….
R.Ø.anm.
